Briarden Briard är en vall- och vakthund av franskt ursprung; det franska namnet är chien berger de Brie. Rasen är känd sedan 700-talet; den finns avbildad redan på Karl den Stores tid och man vet att Napoleon använde briarder som vakthundar i Egypten . I modern tid har briarden använts som ammunitionsbärare under krig och i Röda Korsets tjänst, för att visa sjukvårdare till sårade soldater. Efter världskrigen spreds briarden via hemvändande soldater till många länder, bland annat till USA där den idag är en stor och omtyckt ras. Till relativt nyligen användes briard som polishund i Tyskland och den arbetar fortfarande som får- och boskapsvallare på många håll i Frankrike. Briarden är en kraftfull, rustik och rörlig hund. En hane är 62-68 cm och en tik 56-64 cm över manken. Maxmåttet får överskidas med upp till 2,5 cm. Huvudet är kraftigt, med marked panna, försett med skägg, mustascher och ögonbryn som skuggar ögonen. Nostryffeln ska vara svart. Ögonen är stora, mörka och runda. Öronen är högt ansatta, hängande och något utstående från huvudet.. Svansen är lång, hårig och bärs med uppåtböjd svanstipp - den så kallade "herdekroken". Pälsen är lång, lätt vågig och torr "som gethår". Pälsen ska varken trimmas eller klippas under normala omständigheter. Baktassarna ska ha dubbla sporrar. En briard som saknar en bakre sporre kan inte premieras. Dubbelsporrarna ska bestå av två skelettpartier med klor, placerade så nära marken som möjligt för bättre fotfäste. En briard kan ha vilken färg som helst, utom vit, mahogny och brun. Men färgen bör vara enhetlig och mörka nyanser är att föredra. De vanligaste färgerna är svart och viltfärg - fawn. Briarden är en aktiv och livlig hund som behöver få utlopp för sin energi för att må bra. Det får den bland annat genom att träna och eventuellt tävla i lydnad, spår, sök och/eller rapport, arbeta som bevakningshund eller i räddningstjänst, eller på annat sätt få använda både huvud och kropp. Briarden är absolut ingen "soffpotatis". Mot sin familj är briarden lojal och trogen, med utpräglad revirinstinkt. Det har det positiva med sig att en briard sällan försöker springa hemifrån; det är en "stanna hemma"-hund tack vare vallningsinstinkten. Allmänt anses att briard hör till de hundraser som mognar sent i livet. Det kräver lite extra tålamod och en viss envishet med fostran de första åren, innan belöningen i form av en harmonisk, "färdig" hund kommer. Därmed inte sagt att en briard är särskilt jobbig som ung; den anpassar sig lätt till de flesta situationer och blir bara bättre av att få mycket social träning som ung. "Är det inte jobbigt med pälsen?" är en av de vanligaste frågorna till briardägare. Sanningen är: Inte särskilt. Pälsen ska varken klippas eller trimmas. När den är bra är den tät och torr, typ "gethår" och minst 7 cm lång. Det är lite besvärligt när valpullen lossnar, men sedan räcker det med en ordentlig borstning en gång i veckan. Briarden fäller inte hår, utan man borstar och kammar bort dött hår. Det jobbigaste är kanske att briardens långa hår ibland tovar ihop sig - bakom öronen, mellan klorna och i ljumskarna. Tovorna håller man enklast efter genom att reda ut dom så fort man upptäcker dom, helst dagligen. (Denna information är hämtad från Svenska Briardklubbens hemsida.)