Mina tankar om Sebastian
100220
Vi var på din farmors begravning igår, ett vackert avsked till en oerhört vacker människa. Din farmor var för alla som kände henne en inspirationskälla, var hon än kom lyste hela rummet upp. Vi satt i samma kyrka som din begravning hölls och det gjorde inte det hela lättare kan du tro. Jag har inte varit där sedan din begravning, så många minnen, både från din konfirmation som din farmor var med i, men även från din begravning. Samtidigt som det var jobbigt vet jag att ni båda tyckte väldigt mycket om det, fick en känsla när jag satt där i kyrkan att ni två dansade där framme bredvid kistan, och din farmor var så lycklig för att hon kunde dansa igen, vilket hon inte kunnat gjort på många år. Hoppas av hela mitt hjärta att ni båda håller om farfar Lars nu, för han saknar er så.
Du kom till mig i drömmen inatt, det var ingen fin dröm, utan en hemsk mardröm, den finns kvar med mig än, det gör ont. Anledningen att jag skriver här är inte att jag vill ha tyck synd om mig tankar, för det är det värsta jag vet, men ibland behöver jag skriva av mig allt det som finns inom mig, alla tankar som jag inte vill tjata sönder de som finns kvar i min närhet med. Så många som har dragit sin kos, så många som svek när jag behövde dem som mest, det är så sant med ordspråket i motgång ser du vilka som är dina sanna vänner. Det är sådana tankar som behöver komma ut, det är precis detta alla med sorg tampas med, det spelar ingen roll vilken sorg man bär, skillsmässa, död, sjukdom.
Trots allt är jag lyckligt lottad, jag är gift med min stora kärlek, har två fina barn kvar på jorden, har fått vara din mamma i många år, har mina föräldrar nära och de står där i vått och torrt, har underbara vänner och systerdöttrar som är som vänner. Har två underbara hundar som slickar bort tårarna när de kommer (är rätt glad för att det inte är någon annan som gör det). Har dina underbara kompisar nära, deras kärlek till dig lyser om dem, hoppas du ser det?
I mitt liv utan dig har jag ett par mål, här kommer de:
Hålla tal utan att gråta (du tyckte inte om att jag höll tal just för att jag alltid lipar då=pinsam mamma), jag tränar varje gång det finns en möjlighet.
Sjunga och dansa i köket när jag lagar mat så som jag gjorde av lycka för att du skulle komma och äta med oss.
Skratta så det känns ända in i hjärtat, har inte gjort det sedan du försvann
Lära mig så mycket av livet som det är möjligt, hjälpa så många som möjligt, dela med mig av dig så mycket det bara går, för du var så fin, din utstrålning och kärlek är det många som saknar. Du var min Bästi, du var min stolthet, jag bär den med mig var jag än går och det är jag dig evigt tacksam för. Älskar dig min Bästi, min stolthet! Puss o kram mamsen
100216
Igår var det 20 månader sedan du lämnade oss, så länge sedan men ändå alldeles nyss. Jag kunde inte åka till din grav, för det snöade så, men idag kommer jag åka dit och trampa upp ett nytt hjärt i snön till dig. Den 16:e varje är en tuff dag, det första året låg jag under täcket dessa dagar, jag trodde aldrig att jag dessa dagar kunde vara ute bland folk överhuvudtaget. Igår var första gången jag orkade ge mig ut bland folk utan att vara rädd för att inte kunna hålla masken och bryta ihop. Det känns som en seger och att jag kommit en bit på väg i sorgens vandring. Igår fick jag Aromamassage på förmiddagen och när jag låg där avslappnad kom jag att tänka på (som vanligt) att detta kommer du aldrig få uppleva du som älskade att bli killad på ryggen hade älskat Aromamassagen. Då bestämde jag mig för att koppla av lite till, njuta lite mer bara för din skull. Så nu tänker jag göra det med allt, suga i mig så mycket av livet det bara går, njuta lite för dig med, skratta lite för dig med, älska lite mer, busa lite mer bara för dig. Älskar dig min fina underbar älskade Bästi!
100215
Idag är det 2 år sedan du tog ditt körkort, kommer ihåg din glädje över att ha klarat uppkörningen. Vi firade med en fika på Fenix du och jag och några vänner till dig. Jag var så stolt över dig att du hade klarat det, för vi hade tjatat så om hur viktigt det var med detta körkort. Det är något jag ångrar att jag gjorde, för du hade bara körkortet i 4 månader sedan körde du ihjäl dig.
Livet går vidare, vi klarar det utan dig, trots att jag aldrig trodde det och trots att det aldrig blir sig likt. Var vid din grav igår och tände ett ljus, gjorde ett stort hjärta i snön till dig. Satte en stålmannen gubbe från din lillebror till dig, det går inte att sätta blommor där nu, för kaninerna äter upp dem. Dina bröder fick kläder och hjärtechoklad i alla hjärtanspresent, vi bakade en god äpplekaka till efterrätt. Du fick ett hjärta i snön, önskar så att du också hade fått smaka av kakan och chokladet istället.
Vi har varit och åkt skidor några dagar. Du skulle ha sett dina bröder i skidbacken, du hade varit så stolt över dem. Det är så mycket du missar här.
100204
Vi gråter många tårar här idag, men jag tror du är lycklig nu när du fått din stora favorit till dig i himlen. Din farmor Gunsan gick bort igår, jag vet att du sprang före alla andra där i änglarnas stad för att få den första kramen precis som du gjorde när ni båda levde. Ni hade en speciell relation ni två så jag vet att du kommer att ta hand om henne väl. Men det gör ont för oss som saknar er.
Din farmor var väldigt speciell för mig med, hennes kämparglöd är det nog ingen som kan slå. Jag beundrar Gunsan för hennes stora hjärta och fighting spirit, att få vara i hennes närhet var alltid ett sådant privilegium, hon fick alla som mötte henna att känna sig speciella och värdefulla. Hon och jag hade en fantastisk kontakt som man inte möter många gånger i livet. Våra långa samtal om livet/döden/kärleken kommer att finnas i mitt hjärta för alltid.
Hennes kämparglöd visade hon på många sätt fina Gunsan både genom att överleva sjukdomen ALS längre än någon annan har gjort, men även alla andra motgångar i livet som hon mött. När hon fick Diabetes också för några år sedan sa hon "Jag tänker unna mig kakor till kaffet iallafall, vad ska man annars leva för om man inte kan njuta av livet". Hon var en klok gumma din farmor Gunsan. Ikväll tänker jag ta en kaka till kaffet och tända ljuset för er båda och njuta av livet för det hade ni velat båda två.
Tacksamheten av att ha fått vara en del av hennes liv är stor, tacksamheten för alla varma goa kramar vi fått, i o m hennes svåra sjukdom så visste vi alla att det kanske var sista gången vi kramade henne och då kramar man lite hårdare, lite längre för att pränta in den kramen i minnet och aldrig glömma den. Precis så skulle vi alla kramas varje dag, för man vet aldrig vad som väntar oss i livet härnäst, precis så levde Gunsan och det arvet tänker jag bära med mig, krama lite hårdare, lite längre och uppskatta livet lite till. Jag hoppas du tar hand om henne väl och att du pussar och kramar på henne mycket för det tycker hon om. Jag hoppas också att du kollar till din farfar, pappa, fabror med familjer och hjälper dem i sin stora sorg efter världens bästa maka, mor, farmor och svärmor Gunsan.
00131
Idag brinner ljuset här för Charlie som bor där med dig i änglarnas stad. Idag för tre år sedan flög han dit. Mina tankar är idag med hans familj och hans mamma Lotta som jag tycker mycket om. Att ha Lotta och andra änglamammor i min närhet är så viktigt för mig, de förstår smärtan fullt ut och de förstår hur livet efter att ett eller flera barn har gått bort. Vi stöttar varandra i vått och torrt och det känns så tryggt att ha detta nätverk. Varje dag blir det nya änglaföräldrar i vårt land, varje gång jag ser i tidningen om ett barn som gått bort vet jag precis vad familjen går igenom, smärtan går ända in i själen. Jag förstår att de som inte mist vill slå den känslan ifrån sig, jag kan vara avundsjuk på alla som kan göra det, det kunde jag också i livet innan, men det förändrades i livet efter.
Jag hoppas du tar hand om fina Charlie där uppe i änglarnas stad, jag hoppas ni sitter där på ett moln ihop och tittar på oss här nere.
100129
Vårt liv delades upp i två delar den dagen du försvann, livet innan och livet efter din död. Livet innan var fyllt med glädje, bus, kärlek och tacksamhet för allt vi fick ha, våra tre underbara pågar och kärleken till varandra. Livet efter finns kärleken kvar, tacksamheten finns där fast på ett annat sätt. Jag är tacksam för att få vara din mamma, jag är tacksam för dina bröder. Glädjen finns där till viss del, jag kan skratta, busa och njuta av livet, men känslan når inte ända in i hjärtat som den gjorde i livet innan. Saknaden och tomheten ligger som en stor tung skugga i livet efter.
Jag brukar skriva av mig min ångest och saknad här för att få det ur mig en stund, det hjälper att sätta ord på det. Men idag vill jag skriva om hur livet efter ser ut, hur kan man gå vidare efter att ha förlorat ett barn? Hur klarar man av denna mardröm som jag lever i? Hur klarar man av alla rädslor det ger för att mista fler?
För oss har de vanliga rutinerna räddat mycket, de ger trygghet både för oss och dina syskon. I början av sorgen fick jag lära om de primära behoven så som äta, dricka, sova, skita. De första dagarna vet jag inte om jag gjorde något av det, men efter några dagar försökte jag titta på klockan (trots att den i mitt huvud stod still) och se vad det var dags för nu. Vi hittade tillbaka till rutinerna i sakta takt, vi åkte på fotbollsträning, vi åt, drack och försökte göra allt vi gjort innan. Min sömn har som tur är funkat utan några sömnmedel, de första veckorna tog vi ett glas vin innan sängdags för att få lite ro i kroppen, det hjälpte. Men man kan inte dricka vin varje dag så sedan lät vi det vara, det gick och somna utan vin. Att ha rutinerna som trygghet är skönt, men det kan inte bara vara rutiner, vi måste försöka göra spontan saker också, vi försöker, men att bryta rutinerna är svårt när man inte har någon initiativförmåga i kroppen, den som fanns i livet före. Det är tomt i huvudet på ideer i livet efter, vi är så uppe i att klara dagen så vi glömmer planera för framtiden, samtidigt som det är precis det som behövs, spontana roliga saker att göra. Men vad är roligt när man har bromsolja i kropp och själ? Är det rädslorna som gör att spontaniteten försvinner? Rädslan för inte ha kvar tryggheten i rutinerna, eller rädslorna för att inte ha kontroll om sorgen och saknaden efter dig slår till med full kraft? Här hemma är man trygg, här kan man vara som man är, men går man utanför dörrarna så måste man ha en sköld för att skydda sig med om någon/något gör att benen slås undan.
Det här att inte kunna kontrollera sina känslor är något jag har jobbat mycket med. I början när sorgen och ångesten kom oftare kände jag inte igen mig själv alls, det var inte jag och ändå var det jag. Det tog lång tid för mig att våga bli arg på någon i min närhet, för om alla dessa känslorna i kroppen kunde vara så starka hur hade det blivit om jag hade varit arg, hade jag kunnat kontrollera ilskan om den kommit? Nu vet jag att jag kan bli arg och ändå ha kontroll på mig själv. Det låter kanske konstigt för de som inte råkat ut för svår sorg, men jag tror att det är rätt så vanligt. Den människan man var en gång finns inte längre, den nya människan man blir tar det tid att lära känna. Jag har kommit en bit på väg, fast det är en lång väg kvar. Jag vill leva så mycket det bara går, jag vill skratta, dansa busa och vara spontan igen för jag vet att det är vad du hade velat att jag skulle göra. Jag är oerhört tacksam för det jag har, väldigt ödmjuk mot livet, tar ingen för givet, vet att i nästa sekund kan allt förändras igen, jag kramar lite hårdare, lite längre för man vet aldrig om man någonsin får den där kramen igen.
100120
Idag är det din namnsdag. Grattis världens bästa Sebastian! När du föddes hade din pappa och jag bara flicknamn för vi trodde att du skulle vara en flicka. Du kom ut och såg ut som en trollunge med ditt svarta spretiga hår. På din kuvös var där en bild på ett troll för personalen tyckte som vi. Vi tittade på dig och funderade över ett namn och var rätt snabbt överens om att du såg ut som en Sebastian, världens finaste Sebastian. Dina smeknamn blev många, på min sida kallades du för Basti, jag dig för Bästi för du var bäst, på din pappas sida kallades du för Sebbe, du själv kallade dig för Barre eller Barrtre, kompisarna kallade dig för Barre och senare Seabass eller Rönn. Kärt barn har många namn precis så var det, du var oss väldigt kär. Jag är så stolt över att fått vara din mamma! Älskar dig min allra finaste, bästa Bästi! Gjorde ett nytt hjärta i snön vid din grav idag, så jobbigt att gå dit och se all snön som döljer ditt vackraste namn som jag viskat i ditt öra så många gånger. Saknar dig så det gör ont. Puss mamsen
100116
Nu sitter jag här igen med bilderna av dina sista timmar i livet, 19 månader nu sedan du lämnade oss i all denna förtvivlan och saknad. Du lever i vårt minne i allra högsta grad, dina bröder får höra många roliga saker som du gjorde i ditt liv. Det känns så skönt att ge dem de minnena av dig, de är så lika dig på så olika sätt, de har båda bitar av dig i sig.
Din andra mamma Annica fyllde år härom dagen, jag vet att hon saknar dig lika mycket som jag gör och att hennes födelsedag kändes lika tom som min gjorde. Du tyckte mycket om din "plastmamma", jag hoppas du kom till henne i drömmen och gav henne en kram för den behövde hon.
Jag tror vi får hälsningar från dig i form av hjärtan, vi har hittat hjärtan i alla möjliga material och på konstiga ställen, känns så skönt när vi hittar ett nytt hjärta, dina bröder ropar direkt att nu måste vi fota detta mamma. Vi har många foton på hjärtan i mobilerna nu. Att du skulle skicka hjärtan är för oss inget förvånande du ritade alltid hjärtan till oss när du var liten, de teckningarna har jag kvar och de värmer mitt hjärta ofta.
Jag är sjuk av förkylning och sjuk av längtan efter dig idag, det är så tomt utan dig och din kärlek. Jag älskar dig så att det gör ont! Puss mamsen
00112
Så konstigt livet är, jag trodde aldrig jag skulle överleva om ett av mina barn dog. Men här sitter jag fortfarande, försöker göra det bästa av livet efter din död. Vissa dagar funkar det, andra dagar som idag vaknar jag med tårar på mina kinder som inte vill sluta rinna. Hur lever man vidare? Livet blir aldrig detsamma som det en gång var, glädjen når aldrig riktigt in i hjärtat hur mycket man än försöker. Bara att hämta in tidningen på morgonen gör att jag påminns om dig, den tunga dagen jag hämtade in tidningen med din dödsannons i, jag glömmer inte hur jag kämpade för att andas den morgonen. Året innan hade jag satt in en grattisannons till dig på din 20 årsdag. Samidigt som livet i saknadens tecken går vidare så står det alldeles stilla, det känns ibland som om jag står utanför min egen kropp och tittar på en B film, en dålig film där jag har en roll, den går inte att stänga av hur mycket jag än försöker. Den personen jag ser i filmen är inte den jag en gång var, jag känner inte igen mig, känner inte igen mitt skratt, känner inte igen den oerhörda förtvivlan i gråten, men det är jag. Vem är jag? Förväntningarna från omvärlden om att jag ska fortsätta vara den jag var är stora, men hur kan jag det utan att du finns i mitt liv? Saknaden skär i mitt hjärta varje sekund, du var min stolthet, jag gav dig livet och nu finns du inte mer, jag får inte krama om dig, jag får inte berätta om allt roligt bus du gör. Får inte höra ditt underbara skratt eller se dig bli sur när jag är dålig förlorare i spel. Ändå går livet vidare, jag tar på mig min mask varje dag och kämpar, kämpar för dina syskon, kämpar för min kärlek, kämpar för att hitta mitt nya jag, kämpar för att hitta ljusglimtarna i det livet som blev. Men när jag ser bilderna på dig som indian när du var liten, vill jag bara spola tillbaka tiden och få kalla dig "smygande fisen igen". Du fattas i mitt trasiga hjärta, du var så fin. Jag älskar dig så det gör ont!
100110
Min dator havererade precis innan jul så jag har inte kunnat skriva här förrän nu när den är lagad igen. Har saknat att inte kunna skriva av mig här om all saknad efter dig, att i efterhand komma ihåg är jag numera värdelös på, du tog mitt minne med dig när du gick. Jag rasade innan jul ner i det svarta hålet som sorgen bjuder på, all ork, energi var fullständigt bortblåst. Jag som förr älskade julen, fasar nu för den, det julstök jag gjorde i år var helt utan inlevelse, det var bara för dina syskons skull jag tvingade mig. Jag försökte förbereda mig på alla känslor som saknaden ger, men det går inte att förbereda sig när man inte vet vad som kommer runt hörnet. Vi var hos svåger och svägerskan på julafton och hade en riktigt mysig julafton, det funkade kanon, sorgen efter dig gjorde inte för ont, utan vi kunde skratta, spela spel och barnen stormtrivdes. Att bryta de gamla traditionerna och göra annorlunda genom att inte vara hemma som vi alltid var förr gör att jag inte sitter och väntar på dig efter Kalle anka som jag gjort i alla år. Så småningom kommer vi fira julen hemma igen, men i år behövde vi pausa från det.
Du fick en ny lykta till din grav, jag ska dit i dag och göra ett hjärta i snön till dig. Det känns lika overkligt varje gång man går till din grav, jag önskar så att vi kunde vakna ur denna mardrömmen och få hålla om dig igen. Jag älskar dig mitt hjärta!!
091216
Idag är det 1½ år sedan du gick till änglarnas stad och lämnade oss här i kylan. Din kärlek och värme når inte oss mer. Det är många minnen som kommer upp i huvudet på mig idag, din sista dag i livet spelas upp, men de blandas även med de minnen av dig jag har när du levde. Ett av dem är ditt sista projekt ihop med kompisarna Totte och Danne, ni kämpade hela vintern och våren med att få Tottes gamla folkabuss från -72 färdig att åka på festivaler med. Du var så stolt över denna fina buss som ni döpte till Gösta, ni inredde den med soffor, stereo och en hylla att sätta ölbackarna på, ni slipade, målade och kämpade med denna "Gösta". Du bestämde dig för att inte raka dig förrän bussen var klar, skägget växte och växte och jag bad dig raka av det, men du var bestämd med att ha det kvar tills dess att "Gösta" var färdig. Han blev klar, du var så stolt och längtade så tills festivalerna skulle börja så ni kunde åka på turne, du hann raka av dig ditt skägg. Jag fick klappa din kind utan det där hemska skägget. Men du hann inte åka på någon turne, istället fick vi begrava dig när Roskildefestivalen var. Fan Basti hur kunde det bli såhär? Du hade så mycket kvar av livet, nu finns du inte längre. Jag saknar dig så. De där stegen till graven idag kommer vara så tunga. Jag vill julpynta där vid graven, jag vill köpa nya fina saker att sätta där, men när jag går runt i affärerna och letar är inga saker fina nog, kanske hittar jag något idag, kanske orkar jag inte leta mer? Du fattas mitt hjärta, min stolthet, min Bästi
091212
Julen närmar sig nu med stormsteg, i samma takt ökar saknaden efter dig. Du älskade julen och brukade säga till dina brorsor att du var bästis med tomten. När julafton kom var det inte bara tomten vi väntade utan i första hand dig. Du brukade dyka upp här vid tiden för Kalle anka och jublet som blev när du kom innanför dörren kan jag fortfarande höra, kramkalaset vi hade hela familjen då är det jag kommer sakna mest denna jul.
När jag frågade dig om vad du önskade dig i julklapp, så var alltid svaret, en snäll mamma, en snäll mormor o morfar, du önskade dig alltid snällhet och sedan smajlade du. Du fick så mycket kärlek, du gav lika mycket tillbaka, du var en snäll själ även när du levde. Att inte få höra din röst ropa HEJ fler gånger gör ont, ditt goa varma skratt kan jag inte förstå att jag inte får höra fler gånger. Den sista julklappen du fick av oss var hemgift, den sista julklappen du fick av dina brorsor var dina favorit stålmannenkalsonger. Dessa kalsonger fick du ha på dig i kistan. Jag kan nog aldrig förstå att du är borta för alltid, jag kommer nog att hoppas på att du stiger in genom dörren igen i hela mitt liv. Jag älskar dig!!
091209
Jag har skrivit ofta om sorgen efter dig, men även den sorgen som följer som ringar på vattnet efter de som försvann när du gick din väg, de som inte pallade trycket, de som blev så rädda så de kröp in i sina små lyor. De som idag hoppar till när de ser mig, lika rädda som om de hade sett ett spöke. Jag är inget spöke, jag lever än och jag tänker inte gömma mig för er för att skona er från er rädsla. Jag har även hyllat de som står här vid min sida, de riktiga vännerna, de som håller mig vid liv, de som har den där axeln som jag kan gråta mot, de som ser livet som det är ibland orättvist så som nu, men även allt det fina som är livet. Min tacksamhet mot er som finns här har inga gränser, hur skulle jag klara att leva vidare utan er? Du gick din väg och här står jag som en liten miniatyrmänniska, naken, blottad i all saknad.
Jag har även fått nya vänner efter din död, vänner som går igenom samma sak som jag gör, de har också mist ett barn, de vet hur det känns och för mig är det så skönt att ha någon som till fullo kan förstå. Mina sorgesystrar är en viktig del i mitt liv nu, tack vare kyrkan och diakonissan Stina träffas vi och finns för varandra. Om folk inbillar sig att Sverige är ett bra land att drabbas av trauma i, har inte drabbats, för i vårt fantastiska land finns det ingen som sträcker ut sin hand för att hjälpa, man är helt ensam och vill man ha någon hjälp får man slåss för att få den. De enda som finns där i vårt samhälle vid en sådan händelse är just kyrkan och i vårt fall Stina. Vår lilla änglamammegrupp kommer nu att försöka finnas där när nya drabbas, kanske kan vi hjälpa andra när samhället sviker?
Min sorgesyster Gunilla Karlsson har skrivit tre böcker om sin sorg efter sin son Rickard 1981-2005. "Sorgen är kärlekens baksida. Aldrig ska jag sluta älska dig", "Det fattas bitar i mitt pussel" och den sista som snart är ute i handeln är "Jag kan skymta ljuset". Hennes ord i dessa böcker kunde varit mina egna, hon skriver från hjärtat om sin sorg. Här kommer en dikt från en av Gunillas böcker som säger hur jag känner det idag:
Tårar
själen är så trött, så trött
allt i kroppen känns utnött
känns som om tårar vill komma ut
det är bara det att tårarna tagit slut
fyll på mitt förråd och låt dem rinna
efter gråt brukar ro sig infinna
om än bara den kommer och sedan åter går
jag ändå för en stund lite bättre mår
så kom tårar och på min kind strila
så själen får sin vila och kroppen får sitt
och allt det svarta för en stund blir vitt
"Dikt Gunilla Karlsson"
MIn älskade Basti vad jag saknar dig här, dina kramar får jag aldrig mer. Din julklapp blir en ny lykta och något fint på din grav för i år önskar du dig inga pengar, du har inget behov av det där i änglarnas stad. Men oh vad jag önskar att jag kunde ge dig fina julklappar här. Älskar dig min påg!
091207
Dagarna går, snart är det 1 år och 6 månader sedan du gick din väg, den andra julen utan dig närmar sig med stormsteg. Hur denna julen ska bli vet jag inte, förra julen var vi mest i chock så den kan jag inte jämföra med. Allt vi gör nu är för andra gången, men första gången kommer vi inte ihåg så mycket av så det känns så osäkert, jag vet inte hur jag reagerar på någoting längre. Ibland funkar det, ibland inte, vissa saker försöker man förbereda sig på, men det går inte när man inte har kontrollen över sina känslor.
I helgen var vi på en lillsemester med dina brorsor, vi bodde på hotell åt gott och bara myste och busade. Det var skönt att komma iväg och vara bara vi, ligga i sängen och kittla varandra på ryggen och skratta ihop. Självklart var din telefon med så vi kunde rösta Calle vidare till finalen i Idol.
När vi kom hem tände vi det andra ljuset i din advensljustake, den du gjorde till mig till mig i träslöjden för 10 år sedan, den är så fin, du var så duktig i slöjd. Jag kommer ihåg den julen du kom hem med den, du var så stolt och du hade sådan beslutsvånda om det var jag eller din pappa som skulle få den. Till slut bestämde du dig för att det var jag som skulle få den finaste julklappen den julen.
När jag tänker på hur du har haft det alla dessa år med att alltid försöka göra både mamma och pappa glada med dina presenter och att du helst skulle vilja vara på båda ställena samtidigt gör det ont i mig. Att vara skillsmässobarn måste vara för djävligt, samtidigt som vi försökte göra det bästa av din uppväxt kan jag förstå idag vad splittrad du måste ha känt dig som inte fick ha din mamma och pappa ihop så som dina syskon har det. Jag önskar att jag hade tänkt mer på det när du fanns, trots att jag verkligen försökte tänka ditt bästa före allt, så kan man nog aldrig sätta sig in i hur ett skillsmässobarn har om man inte själv har varit det. Jag kommer ihåg din blick den dagen du kom hem med den fina adventljustaken, du ville alltid ge det finaste till oss båda. Du var så vacker min påg både på insidan och utsidan.
Du kom till mig i drömmen inatt, jag fick hålla om dig länge, länge, länge, jag tackade dig många gånger för att du äntligen kom, jag sa flera gånger att jag älskar dig. Tack mitt hjärta! Puss o kram mamsen
091128
Dagen idag är en dag av saknad, det mesta har gått åt skogen idag, men så är det ofta när saknaden blir outhärdlig. Saknaden sätter klorna i mig så som en rovfågel sätter klorna i sitt byte. Jag som oftast är social och själv serviceinriktad och trevlig mot affärsbiträde har idag lyckats med att få 2 sådana väldigt sura på mig, den gamla Sofie finns inte längre, men det behöver inte andra lida för, men tyvärr idag var jag en bitchig kärring. Min mask som jag är så duktig på att ta på mig innan jag går ut ville inte fastna idag, det gick inte, hur jag än kämpade. Att inte kunna ha kontroll över dessa dagar är tufft, men kanske lär jag mig det eftersom, för inte vill jag förstöra andras dagar för att min saknad skär i bröstet på mig. Jag är så tacksam för att mina vänner finns där då i dessa lägen, trots att jag inte är något roligt sällskap så finns de där ändå i vått och torrt. TACK!! Ni vet hur mycket ni betyder för mig, jag är kanske tjatig som säger det så ofta, men det kan inte sägas ofta nog, ni är få kvar och er skulle jag gå genom eld för att återgälda allt ni gör för mig.
Igår kväll tävlade din kompis Calle i Idol igen, han är så duktig! Du hade varit så stolt!! Vi röstar även från din telefon här hemma på honom, jag vet att du sitter på ditt moln och ler stolt för att vi gör det. Det är en härlig känsla att kunna föra din röst vidare genom din telefon. Igår sjöng Calle en Bruce Springsteen låt som jag gillar, the Boss är ju min favorit och det vet du, det har du hört alldeles för många gånger, men nu berättar jag det igen. Du tyckte jag var mesig som gillade Bossen, men som vanligt tror jag bara du drev med mig för jag tror du gillade honom lika mycket som Calle gillar honom??? Jag brukade skoja med dig och säga att detta är riktig musik, din och min relation präglades mycket av att tetas med varandra, ibland så mycket så att omgivningen hade svårt att se om det bara var tet. Det här med att tetas har du både från min sida, men även din pappas sida, när jag möter din farfar idag är det mycket tet och bus, men med mycket värme. Du var en tetmästare och jag saknar ditt tetande.
När Calle sjöng Bruce Springsteen igår kom där så många minnen till mig om alla musikdiskussioner vi haft. Många roliga minnen med mycket skratt men även sorgliga.
Minnet av att vi skulle varit på Bruce Springsteen konsert den 4/7 2008 och sett min stora idol gör ont. Denna datumen blev din begravning istället och för mig kommer alltid Bruce röst påminna mig om din begravning, jag kommer aldrig boka nya Boss biljetter, men förhoppningsvis kan vi boka Calle biljetter istället.
Det är tomt här hemma nu, vi är bara fyra kvar, fyra cyklar, fyra stolar, fyra namn på julkorten, en mindre att handla julklappar till, jag saknar att ha dig här. Oh vad jag önskar att vi fortfarande var fem. Älskar dig!!
091122
Igår var jag och Lasse barnfria för en gång skull, barnen var på teater med kusiner, mormor och morfar. Det händer inte så ofta nu i livet efter din död, för de vill vara nära oss och vi vill vara nära dem. Behovet att vara tillsammans har ökat enormt sedan du försvann, livet blir aldrig som det har varit igen. Vi fick en del julklappar inhandlade, hade julklappsinslagning här hemma, sedan åkte vi bussen in till stan och åt gott. Det var längesen vi skrattade och hade en kväll för oss själva, så mysigt! Vi tog en promenad på stadens gator efter maten och väntade på att teatern skulle sluta, så vi kunde få åka hem ihop med barnen.
Vi slank in på ännu en restaurang och tog en öl, där mötte vi din hockeykompis som du spelade hockey ihop med från 6 års ålder. Smärtan i hans ögon när han såg mig kändes i hjärtat, hans saknad efter dig är stor.
Ert hockeylag var unikt, ni hade en speciell samhörighet i det laget och den samhörigheten har hela laget hållt kvar även efter lagets splittring. KIK team -87 var det bästa ungdomslaget i klubbens historia och det är dessutom det laget där flest fortfarande spelar hockey i vuxen ålder. Er sammanhållning har vi känt efter din död också, för grabbarna kommer allihop på minnestunder efter dig, de har lagt en Team-87 tröja med sina autografer vid olycksplatsen ihop med målvaktsklubbor. Dessa grabbar har en speciell plats i mitt hjärta. Vi har sett dessa grabbar växa och bli stora, från att ha alldeles för stora skydd på sig till att de har vuxit i skydden..
Jag har önskat mig att få komma ihåg fler minnen av dig och det gjorde jag igår när jag mötte din lagkompis. Jag kom ihåg att du och jag pratade om honom , jag brukade fråga hur det var med grabbarna och vad de gjorde? Du berättade om honom, hur duktig kock han är och om valpen de hade skaffat, jag kom ihåg din röst när du sa det, hur varmt du pratade om honom, vilka ord du sa det med. Minnena är så viktiga nu och varje gång jag kommer ihåg något nytt så värmer det i hjärtat länge, länge. Tack älskade påg för alla dessa fina minnen!
091116
17 månader sedan du lämnade oss kvar här på jorden, du fattas mitt hjärta. Jag önskar så att du ser det där du är nu. Idag tar jag time out från livet, jag orkar inte stå upp idag, det gör för ont att göra det utan dig. Var ute med hundarna i skogen på långpromenad i pyjamas, men vem bryr sig, inte hundarna iallafall och i detta väder är det ingen risk att man möter någon där ändå. Det ytliga har inte längre någon betydelse, det är världsliga ting. I skogen kan man andas, se på vackra djur som den där Rådjursbocken som studerade oss ingående, (tror inte han hade några åsikter om min klädsel heller) trots dimma o regn är det just i naturen jag hittar kraften och den behöver jag just idag. Jag var och tände ett ljus för dig, blommorna vid din grav är lika fina som till allahelgona. Du var älskad av så många och varje gång där är en ny blomma, ljus eller något annat fint värmer det i hjärtat. Idag är hjärtat lika tungt som luften utanför, men snart kommer kraften tillbaka igen att orka kämpa här på jorden lite till utan dig. Trots tyngden i mitt hjärta så har jag fina minnen av dig och idag är en dag för eftertanken, kanske kommer jag ihåg ett nytt minne av dig, som jag innan hade glömt, kanske kommer jag ihåg hur det kändes att hålla om dig den där gången du ramlat och slagit dig, eller hur rädd du blev när jag läste godnattsagan om björnen, varje kväll samma saga, varje kväll blev du lika rädd, ändå ville du läsa "Får vi sova här" varenda kväll. Jag älskar dig min fina alldeles speciella, kärleksfulla påg. Puss mamsen
091106
Dagarna går trots att jag aldrig trodde de skulle göra det. Tiden stannade inte den dagen du dog, fast ibland känns det som om den gjorde det. Vårt liv delades upp i livet före din död och livet efter. Så många minnen, så mycket sorg för att inte få fler minnen med dig.
På måndag har Lasse och jag varit förlovade i 13 år och vår förlovningsdag har vi fina minnen av. Du och jag och Lasse åkte till Kanarieöarna ihop Rasmus låg i min mage då, Lasse hade köpt ringar, men innan han köpte dem bad han dig om min hand genom att fråga dig om han fick gifta sig med din mamma? Du tyckte mycket om Lasse och blev överlycklig för att han skulle bli din "plastpappa". När vi reste höll du och Lasse hårt i ryggsäcken där ringarna låg, ni lät inte mig hålla i den väskan en enda gång. Din förväntan i blicken lyste om dig, trots att jag inte hade en aning om vad som komma skulle så såg jag dina ögon lysa. Vi landade och på kvällen gick vi ut på en restaurang som hette "Olivers". Lasse gick ner på knä och friade, när han öppnade asken med ringarna såg du att där var 2 stycken din kommentar och din blick glömmer jag aldrig, du sa "Oh är där en ring till mig med????", besvikelsen i dina ögon när vi förklarde för dig att den andra ringen var Lasses gjorde ont i oss båda så vi gick ner på stan och köpte en "förlovningsring" till dig också. Du var förlovad med oss och din förlovningsring hittade jag här hemma förra sommaren, du hade sparat den och lagt den i mitt smyckeskrin. Jag bär den på lillfingret ibland för att känna mig nära dig. Det var det närmsta en förlovning du kom, det gör ont för jag önskar att du hade fått uppleva den stora kärleken och fått den besvarad. Jag är så tacksam för alla fina minnen jag har av dig och ditt stora varma fina hjärta. Jag älskar dig!
091101
Var vid din grav igår, så fint där var med blommor och ljus. Det är lika overkligt fortfarande att gå dit och se din sten, tror aldrig den overklighetskänslan kommer att försvinna. Man kan aldrig vänja sig vid att besöka sitt barn på kyrkogården. Man kan aldrig vänja sig vid att din långa vackra kropp ligger där i en liten urna. Man kan aldrig vänja sig vid att inte få hålla om dig igen, höra din röst och se ditt vackraste leende. Det enda vi kan göra är att försöka acceptera att du är död, men vi kommer aldrig kunna förstå att du inte kommer tillbaka. Du fick en hjärtekudde med texten "I miss you" av brorsorna, vi fick plasta in den för att den ska hålla ett tag. Deras kärlek och saknad efter dig finns där inga ord som kan beskriva. Vi försöker hålla ditt minne levande här, jag hoppas att det ska hjälpa dem lite.
Vi känner hela familjen din närvaro och ser dina hälsningar. När syskonen ser en hälsning kommer de springande med leende på läpparna och vill fota det. Du skickar hjärtan i alla möjliga material till oss, senast var det din brors knä som han hade skadat, och när han tittade på såret var det hjärteformat, "kolla mamma, vi måste fota" sa han direkt. Tror att det hjälper dem i sin smärta att se dina tecken. När du var liten ritade du alltid hjärtan till oss, hjärtan med kärlekstext till. Vi har de teckningarna kvar, så för oss är det självklart att det är genom hjärtan du visar att du finns här med oss. Det ger oss tröst, men det fyller inte det tomrum som du har lämnat efter dig.
Du finns med i varje tanke var jag än är, jag hoppas du känner det. Nya minnen av dig kommer vi aldrig att få, men de gamla minnena har vi många av, så de får vi vårda ömt. Du berörde så många när du levde och hade du fått fortsätta så hade du berört många, många fler. Tänk vad världen gick miste om när du försvann. Ett av dina favorit citat var
"Let's make history mon amor". Jag önskar du kunde göra det på ett annat sätt än att lämna oss här. Jag älskar dig min vackre, underbare, snälle påg, min stolthet, min Bästi!
091026
Har inte skrivit här på länge, men orken har tagit slut. Det känns som om ingen vill lyssna längre, de flesta vill att livet ska vara som vanligt och att vi inte ska prata om dig längre. Du är död, men ditt minne lever för mig, får jag inte prata om dig har jag inget kvar. Så tuff denna sorgens väg är att vandra, så mycket svek på denna väg, så mycket fördömmande om hur vi hanterar denna vandring. Jag har några fina vänner som står där i vått och torrt, är så otroligt tacksam för er och det vet ni om. Tack!!
Att vissa sätter sig på sina höga hästar och dömmer oss kan jag inte förstå, ni är välkomna att byta plats med oss när som, ni vill inte ens försöka förstå just för att den smärtan vågar ni inte känna in och då kanske det är lättar att sätta sig på sina höga hästar och dömma istället för att visa empati. Kan det vara er överlevnadsinstink som gör det? Om det hade varit ert barn som dog, hur hade ni då reagerat? Den tanken vågar ni inte ens tänka ut. Då kan man inte dömma andra heller. En sak är säker, ni gör inte vår vandring lättare genom att bara tänka på er själva. För vår del har vi inget som helst behov av sådana människor i vår omgivning. Jag hoppas att den dagen ni drabbas av svår sorg (för det drabbar alla förr eller senare) att ni slipper ha sådana som fördömmer hur ni agerar i den situationen, utan får det som man behöver mest då, nämligen kärlek, empati och öron som lyssnar.
Älskade Basti vad du fattas. Det är en kamp varje dag att leva utan dig, men vi kämpar, dina syskon är mina hjältar. De kämpar på som tappra riddare, de är så vackra, de ger så mycket kärlek. Jag försöker hålla om dem, jag vill skydda dem mot allt det onda i världen, men jag kan inte skydda dem från smärtan i deras hjärta. De fick en tuff början på livet, de fick känna den där oerhörda saknaden och hjärtesorgen redan nu, alldeles för tidigt och jag kan inte göra något för att lindra den, en mamma ska kunna säga att allt blir bra, det går snart över, men denna saknad går aldrig över, de måste lära sig leva med den. Du måste vara väldigt stolt över dem där du sitter, för de är så tappra. Hur mycket vi än kämpar för att de ska må så bra det bara går, så finns där inga mallar, där finns inget rätt och fel i sorgen. Facit på om vi gjort rätt kommer inte förrän om flera år, om ens då. Det känns som om vi står här med hela deras framtid i våra händer, likt en fågelunge, minsta fel nu kan få förödande konsekvenser. Varje steg tar vi varsamt, rädda för att få dem att trampa fel. Kramar om hårt, krama om länge, försöka ge dem så många positiva minnen av barndomen det bara går, även om ett svart moln alltid kommer finnas där i deras minne.
091006
Ny morgon utan dig, fortfarande väntar mitt hjärta på att du ska komma hem, trots att min hjärna vet att du aldrig gör det. Livet går vidare ändå, varje dag, det trodde jag inte när tiden stannade för oss den dagen du dog. Jag försöker njuta av det lilla, försöker titta lite extra på soluppgången och njuta av det vackra i den. De små sakerna som innan var självklara är det inte längre, det är så viktigt att se hela livet nu, se varje dags guldinnehåll, för de finns där överallt. Jag suger åt mig allt som är positivt, dina syskons skratt, fina kärlekshälsningar från min underbara vänner det är sådant som ger energi att orka vidare. Det är längre mellan fallen nu, jag håller mig uppe för det mesta, jag kan skratta, dansa, ge kärlek till de som står mig nära. Fast vissa dagar behöver jag pausa livet och bara vara i mina tankar med dig i söndags var en sådan dag, det är så viktigt att vara där ibland, det ger styrkan att fortsätta.
Saknaden och tomheten efter dig kommer nog alltid stå där som en skugga bredvid mig, skratten når inte lika djupt ner i hjärtat, lyckokänslan stannar liksom kvar på ytan, men den finns där, jag har inte dåligt samvete för att tillåta den. Din önskan hade varit att vi skrattar, njuter av livet så länge det varar, men det är inte lätt utan dig. Vi försöker så gott det går. Jag älskar dig, min Bästi!
090925
Sitter här med morgonkaffet bredvid och lyssnar på Peter LeMarc's vaggvisa "Handens fem fingrar". En av mina favorit visor, som jag alltid tänkt på mina underbara pojkar. Refrängen går såhär "Fem fingrar ska skydda dig, ett är månen, ett är solen, ett är polstjärnan bak molnen, ett är hopp och ett är tro". Min tro var att jag kunde skydda er med min kärlek, ajaj vad fel jag hade. Idag har din pappa och jag en sådan där jobbig sak att göra, vi ska avsluta ännu en del av ditt liv. Vi ska sitta där och säga att vi måste göra det här avslutet för att du är död, du behöver inga värdlsliga ting längre. Jag ska vara stark och inte gråta, fast tårarna rinner redan, det gör så ont mitt hjärta. Vill inte vara här idag, vill fly härifrån, men måste fortsätta, måste ta hand om det praktiska, måste gå genom elden för det finns inga genvägar i sorgen, ända sättet att klara sig med sinnet i någorlund behåll, är att ta en sak i taget, ibland en minut, en sekund i taget. Ibland kan man ta ett steg fram, ibland rasar man flera kilometer bakåt, men stegen framåt kommer tillbaka igen.
Du kom till mig i drömmen inatt, en verklig dröm, det kändes som jag mötte dig igen på riktigt. Du sa att du var tillbaka nu, jag bar dig i min famn, du var lätt som en fjäder trots din 1.90 långa kropp och min knäckta rygg. Jag var till en början så lycklig av att få hålla om dig, jag hade så många frågor till dig. Du ville inte svara, du såg så ledsen ut, du tyckte inte om att jag var så glad för att få se dig. Du ville inte berätta hur du hade det där, din nedstämdhet i dina ögon sitter kvar i min själ idag. Jag ville veta att du hade det bra där du är, men fick inga svar. Jag bar dig i min famn och ville inte släppa dig, klamrade mig fast vid dig. Var det därför du var så ledsen? Vill du att jag ska släppa taget om dig? Jag har bett om att du skulle komma till mig i drömmen, det är nästan ett år sedan du gjorde det sist, mina frågor ville ha svar. Men nu när du gjorde det blev frågorna ännu fler, har du det inte bra där? Vad ville du förmedla till mig med denna drömmen, gör jag något fel? Min kärlek till dig skulle kunna få mig att göra vad som helst, men den här känslan av otillräcklighet som finns i min själ fräter sönder mig innifrån, det speglas i den osäkerhet som nu intagit mitt inre. Den jag en gång var finns inte längre, den nya jag är inte den jag vill vara. Det tar tid att lära känna det nya i mig, det tar tid att skaka av sig dina ledsna ögon nu.
Vi körde förbi din ishall i måndags pojkarna och jag, minnena av när vi var och tittade på dig sista gången i den ishallen kom till oss. Du var så duktig där i målet, lugnt räddade du pucken från att åka in i mål många gånger. Ni vann, dina bröder var så stolta. När matchen var slut sprang båda två till båset, Rasmus först, Wille efter, de ville hinna krama om dig innan du gick ut i omklädningsrummet. De hann springa upp i famnen på dig, de var såååå stolta över sin stora idol. Du var så stolt över dem och du lyfte upp dem i luften. Ett underbart minne för dina bröder, som de kommer vörda ömt i resten av sitt liv.
Jag älskar dig mitt hjärta, du var och är min Bästi för evigt!
090916
Klockan är 21.10 onsdagen den 16/9 och det är idag 15 månader sedan du lämnade oss. För 15 månader sedan var jag lyckligt ovetande om att du var död. Jag hade ca 20 minuter kvar av mitt "gamla liv". Det livet där jag hade allt man kan önska sig, min underbara kärleksfulla man som är min stora kärlek i livet, tre fantastiska pojkar som alla tre är mina stora stoltheter. Mina fantastiska hundar och din katt, vi hade ett hem fullt av kärlek och vi snålade aldrig på den varan, för vi ville ge er det bästa man kan ge sina barn, nämligen kärleken. Du kände den, du gav den kärleken vidare till alla du mötte, det var en fin gåva som många som kände dig saknar mycket nu. För oss som är kvar här utan dig nu är det jobbigt, livet förändrades på en tiondels sekund. Trots att jag aldrig tagit lyckan förgivet, känns det nu som att jag skulle njutit lite mer, jag skulle kramat dig lite hårdare om jag vetat att jag aldrig skulle få hålla om dig igen, klappa din kind som jag alltid gjorde, borra in min näsa i ditt bröst lite hårdare.
Jag vaknade i morse med en flashback till när jag väckte dina syskon för att berätta om din död. Alla känslorna kom över mig innan jag själv visste att jag var vaken, minnen som gör ont, deras miner sitter för alltid etsade på min näthinna. Din ena bror vaknade med ett skrik, utan att jag sagt något, det kändes som om han redan visste vad som skulle komma ur min mun och att livet aldrig skulle bli sig likt igen. Minerna, skriken allt sitter där som i en film, som spelas upp om och om igen. Jag kan aldrig lindra deras smärta, jag kan bara hålla om dem, men det finns inga ord som "det blir snart bra igen", för tyvärr vet de trots sin ringa ålder att livet blir aldrig detsamma igen. De blev medvetna om livets skörhet alldeles för tidigt och det finns inget vi kan göra för att lindra detta. Vi kan bara försöka ge dem tacksamheten för att fått känna dig, berätta hur underbar du var, och hur underbara de är. Lära dem att älska villkorslöst, och att ta vara på varje möjlighet till lycka. Tror att du är väldigt stolt över dina bröder när du badar i molnen, för de är så fina, de älskar dig så högt.
Jag kramar de hårt, jag borrar in mitt ansikte mot deras hals, jag är tacksam för att de finns i mitt liv, de vet hur älskade de är, stoltheten lyser i mina ögon även för dem, trots att saknaden efter dig ibland tar över. Jag vet nu hur fort livet kan förändras, tar ingen förgiven, jag vet ju inte om det tar slut imorgon, bäst att försöka ge, få, skratta, gråta, dansa så mycket som möjligt nu i denna stund. Detta är ju livet! Bäst att ta vara på så mycket som möjligt.
090906
Jag rasade igen i fredags rakt ner i ett svart hål. Saknaden och tomheten efter dig skär in i hjärtat. Det jobbigaste med dessa rasen är att jag aldrig vet när de kommer, det finns inga förvarningar utan de slår undan benen när som helst, var som helst. Det går inte att kontrollera, det går inte att stoppa. Skillnaden nu och för ett år sedan är att tiden där nere i det svarta hålet inte är lika lång, men inte heller detta går att styra, jag vet aldrig när det vänder. För mig är det bara att följa med i denna djävulska berg och dalbana, kanske kan jag lära mig läsa den så småningom. Det känns bättre igen just nu, men hur länge det varar vet jag inte. Livet efter din död har gjort att vi lever för stunden, vi försöker hitta så många positiva saker vi bara kan och hålla fast det så länge det går. Dina syskons kärlek är något som jag håller hårt i nu, jag kramar de länge, jag suger åt mig deras kärlek, för vi vet aldrig vad livet har att bjuda på härnäst. Jag samlar minnen med dem jag älskar så att jag ska kunna ha de om något händer även dem.
Din lillbror gjorde sitt första mål i fotbollen igår och jag kunde vara där och se det, när han ringde och berättade det, grät jag stora krokodiltårar, det var stolta, glada tårar då, för ödmjukheten för livet har blivit större nu.
Igår kväll mötte jag en tjej som vi är ytligt bekanta med, vi hade ettt långt samtal om dig, livet och döden. Hon vågade ställa frågan om hur jag mådde, det är få som vågar göra det. Att bli bemött så som hon bemötte mig skulle jag önska att alla vågade göra. Jag bits inte, kanske gråter jag en tår, kanske inte, men vad spelar det för roll om det kommer en tår så smärtan blir synlig. Förstår inte varför alla är så rädda för dessa tårar? Jag gråter ju inombords hela tiden, ibland syns det och ibland inte. När någon vågar prata och fråga hjälper det mig i mitt sorgarbete, det värmer mitt hjärta att bli bemött på detta viset. Tack min namne!
090904
Du har lämnat ett stort tomrum efter dig. Hur ska det kunna fyllas nu? Alla fina minnen av dig, det förblir gamla minnen utan att kunna få nya utav dig. Jag vårdar de ömt nära mitt hjärta, jag vill ropa till hela världen hur underbar du var, men det är som om jag ropar ut i universum utan att få gehör, ingen vill lyssna, ingen vill påminnas om det hemska att du är borta, ditt minne påminner om döden, det gör ont i alla. Men för mig finns du här varje dag, varje sekund, det enda sättet att ha dig här är att tänka på dig, prata om dig även om det är för döva öron, min uppgift i livet är att föra ditt namn vidare. Du var min förstfödde, min stolthet och kärleken jag har för dig har inga gränser. Frågan är var jag gör av den nu?
Vem är jag utan dig?
Du tog gnistan från mina ögon.
Du tog det glädjen och det spontana i mig.
Du tog min positiva inställning.
Du tog tacksamheten för livet..
Du tog mitt självförtroende.
Du tog min trygghet.
Du tog säkerheten i min mammaroll.
Du tog mitt hjärta med dig när du gick.
Kvar finns:
Lilla lilla lilla jag.
Jag krympte när du försvann, alla de där bitarna av mig tog du med dig, nu finns där nästan inget kvar.
Allt som var jag tog du med dig till änglarnas land.
Nu står jag här, utan dig, lilla, lilla, lilla jag. Vem är jag?
Hur ska jag kunna växa och bli hel igen, utan dig, vem är jag?
Hur ska mitt hjärtas tomrum bli fyllt igen utan dig, vem är jag?
All den kärlek jag kände för dig, var gör jag av den nu utan dig, Vem är jag utan dig?
All den stolthet jag kände för dig, var gör jag av den nu, utan dig, vem är jag?
All den värme jag kände när jag såg på all din vackra sfär, var gör jag av den nu, utan dig, vem är jag?
Här står jag kvar lilla, lilla, lilla jag.
En människa i miniatyr, utan allt det där som en gång var jag.
Ett skal av mitt forna jag, med tomheten som största ingridiens.
En osäkerhet som jag aldrig trodde skulle finnas inom mig.
En tomhet som aldrig kan fyllas igen. Utan dig vem är jag?
Jag går undan, jag gör det lätt för andra, de behöver inte möta min sorg,
Jag tar på mig min mask varje dag för alla andras skull, den masken gör ont, den skär in i mig som frätande syra, men visar jag min nakenhet flyr ännu fler,
och då krymper jag ännu mer.
Jag står rakryggad när jag hör kommentarer som "Jag går undan när jag möter dig, för jag orkar inte". Jag står rakryggad när de jag älskar säger saker som: " Vad vill du att jag ska göra, krypa ner under ditt täcket och hålla din hand, när din smärta gör för ont, det finns andra saker jag hellre vill göra då" Jag försöker med hela mitt inre väsen stå upp, trots att smärtan kan få vem som helst att dyka under. Det finns så lite av mig kvar, lilla lilla lilla jag försvinner snart bort i universum, utan dig, vem är jag? Syran i masken som jag bär, bränner sönder mig innefrån, hålet som den gör större för varje dag förgör mig snart. Lilla, lilla, lilla jag, utan dig, vem är jag?
090820
De olika faserna man går igenom i sorgarbetet kan jag känna igen mig rätt så mycket. Chockfasen jag var inne i förra sommaren, förnekelse, ilska mm mm. Jag pendlar mellan de olika faserna nu, vissa dagar känns det som om jag kommer in i chockfasen igen, andra dagar är jag i förnyelsefasen. Just nu försöker jag hitta nya vägar att gå och hitta mitt nya jag. Jag har accepterat att jag aldrig blir densamma som jag var innan du lämnade detta jordeliv, men jag kan aldrig acceptera att inte få se dig igen, det gör för ont. Pluggar nu lite friskvård för kropp och själ och det kommer förhoppningsvis hjälpa mig både i sorgarbetet och på min väg att hitta mitt nya jag.
Det känns skönt att möta andra människor och få lite social kontakt igen, men sådana saker som ingen annan tänker på (inte jag heller innan) att vi änglaföräldrar går igenom är jobbiga att anpassa sig till. Hur presenterar man sig själv inför en grupp okända? Vad säger man när frissan frågar? Hur många barn har man 2 eller 3? Vad svarar man på följdfrågorna om ålder, vad barnen gör mm mm om man inte vill lämna ut sin sorg för okända? Jag vet att den sekunden jag berättar att min son är död ser de på mig med ömkan. Jag tycker inte om att bli ömkad, jag möter de blickarna var jag än går numer, jag vill inte ha de blickarna från människor som inte har en aning om vem jag är. Jag vill att de ska se mig Sofie innan de ser "mamman som miste sitt barn". Den dagen jag känner för att berätta gör jag det, men inte nu. Är det någon som har ett bra tips på hur man hanterar detta så snälla ge mig det? Jag har ljugit denna veckan, jag tycker inte om lögner, men jag vill inte bli sedd som den som gråtande berättar om sin älskade pågs död, för det går inte att berätta utan tårar.
Jag har 3 pojkar, de är 7, 12 och 22 år, på följdfrågorna svarar jag att du har flyttat och tittar upp i himlen. Jag kan aldrig säga att jag har något annat än 3 pojkar, då ljuger jag för mig själv, måste följa mitt hjärta och vara sann mot mig själv, jag hoppas mina kursare förstår mitt val när den dagen som sanningen kommer fram. Vad tycker du som läser? Har du några tips om hur man i sådana situtioner beter sig? Vad hade du sagt när okända frågar om barnen? Detta är bara en av många nya situtioner jag hamnar i nu efter din död. Ska jag låta bli att skriva ditt namn på födelsedagskort/julkort? Det går av bara farten med ditt namn, det har varit där i nästan 21 år, nu är vi bara fyra namn och det gör lika ont varje gång jag skriver ett kort från oss. Nu ritar jag ett hjärta och skriver ett B i det, för du måste vara med på något sätt.
Var vid din grav idag och ingen kan gissa var där var för djur. När jag går där i gången så ser jag en PÅFÅGEL gående mellan gravstenarna. Min första tanke var att det måste vara en hälsning från dig, min andra var att jag måste fota den annars är det ingen som tror mig (förutom kyrkovaktmästarna som var lika förundrade som jag) så mobilen kom upp och det blev flera bilder på Påfågeln som spatserade mellan gravstenarna. När jag kom hem slog jag upp i min lilla bok vad Påfågeln står för " Var stolt över dig själv och den du är. min gåva till dig är att bejaka dig själv för det är då påfågeln är som vackrast, när den är stolt" Tack för hälsningen min underbara påg. Jag älskar dig! Min Bästi, min stolthet
090815
Igår var jag vid din grav, tog de där tunga stegen som hörs på kyrkogårdens gångar så tydligt, andades in den speciella doften där är på en kyrkogård. Lyssnade till tystnaden som också kännetecknar en kyrkogård, tittade på de vackra blommorna som pryder så många gravar där. Varje gång jag går där på kyrkogården slår overklighetskänslan emot mig, det kan inte vara min son jag ska hälsa på HÄR. Det kan inte vara min sons vackra namn som står där på en kall sten, med datumen av den lyckligaste dagen i mitt liv nämligen den du föddes, ihop med den värsta dagen i mitt liv, den dagen du dog. Jag satte mig där vid din sten och fixade lite med dina blommor, pratade med dig utan att få några svar. Jag höll ett tacktal till dig där som lyder såhär:
Jag är tacksam för att jag fått bära dig i min livmoder och fått känna dina sparkar inom mig.
Tacksam för att jag fick ge dig livet
Tacksam för att få hålla dig i min famn och amma dig i tio månader
Tacksam för alla biljoner pussar och kramar jag fått av dig
Tacksam för alla miljoner gånger jag fått klia dig på ryggen
Tacksam för alla gånger du sagt du älskar mig
Tacksam för att fått höra ditt vackra skratt, sett ditt vackra leende
Tacksam för att fått höra dina kloka åsikter och ta del av din intelligens
Tacksam för att fått tröstat dig när du var ledsen
Tacksam för att fått hålla om dig när du var sjuk
Tacksam för alla fina teckningar med kärleksförklaringar jag fått av dig
Tacksam för att du valde mig till din mamma
Tacksam för att du visade mig den vackraste av kärlekar, för ingen kärlek är som den till sina barn
Tacksam för att du gjorde mig till den stoltaste mamman i världen
Tacksam för din snällhet och din enormt stora empatiska förmåga
Tacksam för att jag fick kalla dig världens bästa Bästi, min stolthet du fattas i hela min själ, mitt hjärta brast i miljoner delar den dagen den 16/6 2008
090810
Snart börjar skolan igen och även denna sommaren har gått. Förra sommaren var vi i chock, denna sommaren försöker vi hitta tillbaka till ett liv utan dig. Det gör ont att inte få nya minnen med dig, att veta att du inte får uppleva fler somrar och fler busiga saker. Vi får leva på de gamla minnena av dig. Du hade mycket kvar att ge i denna värld, du hade mycket kvar att få också. Sorgen och saknaden efter dig är ett stort sår som aldrig kommer att läka. Men vi kämpar vidare och försöker leva livet så mycket det bara går.
Det händer så mycket otäcka saker i världen varje dag, många barn och ungdomar som dör alldeles för tidigt. När jag läser tidningen nu om dessa barns öde, så vet jag vad deras föräldrar och syskon går igenom. Jag kan bara hoppas på att de får bättre hjälp i detta land, Sverige månadens ställe, där man tror att vi har ett bra nätverk för de som drabbas av det trauma som ett barns död innebär. Här i vår stad finns det ingen bra organisation för detta, vi har inte fått någon hjälp, men jag hoppas att det kanske kan vara bättre i andra städer. När jag läser om ett barns död står det ibland att de anhöriga har blivit informerade. Hur har de blivit det? Fick de liksom vi ett telefonsamtal? Fick de som vi ingen som helst proffesionell hjälp? Jag hoppas verkligen inte det, för i sådana här trauma borde det stå en hel del folk redo att stötta, både föräldrar, syskon, andra släktingar men även kompisarna som oftast inte har någon vuxen att prata med. Sverige är inte fantastiskt när livet vänds upp och ner. I mina kontakter med andra änglföräldrar är vi inte unika med att inte få någon hjälp, vi är inte unika i hur vi fick beskedet om din död. Jag hoppas att detta kommer att ändras och att de som i framtiden mister ett barn, kan känna att de får den hjälp de behöver.
090807
Du har fått mer sällskap där i änglarnas stad idag. Du har sällskap i sängen nu av Sally, din mosters familj hund. Sally var den enda hund som fick sova i din säng här hemma, jag kan fortfarande höra din röst när vi passade henne och du kallade på henne att det var dags att sova. Ni kelade hela nätterna, hon låg där och var så nöjd, för att ingen annan fick vara där hon var. Nu har du henne där och vi får ännu en att sakna här på jorden. Jag hoppas du tar väl hand om henne, för hon var världens bästa Sally, en sådan hund vi aldrig kommer att möta igen. En hundpersonlighet utan dess like och hon har funnits med i vår familj i nästan 9 1/2 år. Hon var anledningen till att vi skaffade just denna rasen Briard. Tårarna faller här nu, ljuset brinner för er två ikväll.
Letade bilder på datorn ikväll för att hitta bilder på Sally, hittade flera på dig också som jag hade glömt bort att jag hade. Underbara bilder med ditt leende, det känns som att du finns däår mitt emot mig när jag ser på dem. Fina älskade påg, varför kan du inte var det? Var vid din grav idag och texten med ditt fina namn skär stora sår i mitt hjärta, är det där du är nu? Jag hoppas inte det, jag hoppas du finns här bredvid oss alltid, nära, nära. Det gör ont att behöva stå där och prata med dig och inte få hålla dig i min famn. Älsakr dig min snälla, intelligenta, vackra, ödmjuka, empatiska påg!
090803
Vi fick en mysig helg i Göteborg med två av våra vänner. Vi skrattade mer än vi gjort på väldigt länge och det kändes skönt, för när vi är bland de vänner som får oss att slappna av, som får mig att känna mig trygg. Där det inte gör något om jag rasar en stund av saknaden efter dig, då kan jag skratta också. Även om skrattet aldrig kommer riktig in i hjärteroten igen, så behövs den känslan som påminner om hur livet var innan din död. Vi kommer aldrig nå dit hela vägen igen, för livet blir aldrig detsamma när du inte är med oss. Vi som såg U2 tog ner stjärnorna en stund och det var så vackert, jag tänkte på dig och alla andra änglabarn då, för känslan var att du var med oss hela konserten.
Igår kom din "kusin" Ante och hans goa tjej hit en sväng, vi spelade kort och kubb, grillade och pratade i massor. Ni stod varandra nära du och Ante, du var hans idol när han växte upp, precis som du var dina bröders idol. Vi fick en härlig eftermiddag ihop och det ger så otroligt mycket att få vara med de som älskade dig. Att få dela minnen, känslor utan att behöva tänka på att det blir jobbigt för dem att lyssna, hjälper oss i vårt sorgarbete otroligt mycket.
Som änglamamma möter jag andra änglamammor och pappor, vi har alla en sak gemensamt och det är den värsta sorgen av alla sorgen, nämligen förlusten av sitt älskade barn. Kontakten med dessa änglaföräldrar ger så mycket, vi delar samma resa och råkar på samma rädslor och oförståelse från de runt om. Min vän Gunilla som också är änglamamma sedan 4 år tillbaka har skrivit flera böcker om hur hon klarar av att gå vidare. Gunilla har även en blogg där hon skriver om sitt liv efter. Härom dagen hade hon fått in en kommentar som även gjorde mig tårögd, det svaret Gunilla gav till den som kommneterat i hennes blogg kunde lika gärna varit jag som skrivit. Titta in på länkar så hittar du Gunillas blogg. Livet efter din död kommer aldrig bli som livet innan, men jag har en plikt att försöka göra det bästa av mitt och mina andra barns liv. För mig är det viktigare än någonsin att försöka ge dina syskon några ljusglimtar, att få se deras ögon glimta till av lycka om än bara för en kort sekund är mitt mål med resten av mitt liv. Jag saknar dig min änglason, mer än du någonsin kunde tro. Du var så fin, du var så vacker från insidan och ut. Jag älskar dig!!
090731
Livet flyter på rätt okej just nu, trots att du inte är med oss mer än i tankarna hela tiden. Dina syskon är nöjda med sitt sommarlov, för det har varit mycket bus för dem i sommar. Idag åker jag och Lasse med kompisar till Göteborg för att titta på U2, det är första ensamma aktiviteten vi gör på hela sommaren, så det ska bli mysigt att komma iväg själva en sväng. Det går så mycket tid och energi till att få dina syskon att må så bra det bara går, så vi har fått lägga vår ensamtid åt sidan ett tag.
Du och jag har inte alls samma musiksmak, men du lovade mig att följa med oss på U2 nästa gång de kom till Sverige, vi brukade skoja om det och då brukade jag säga att jag skulle lära dig uppskatta riktig musik. Nu får vi åka och se dem utan dig, men i mitt hjärta kommer du finnas hela denna kvällen. Jag kommer sjunga högt för dig där, och jag hoppas du kan höra mig från ditt lilla moln.
090728
Vi har varit och pangat med cowboysarna på High chaparral, ett av dina favoritställen. Du var där varje år min din pappa under hela din uppväxt. När jag satt där i gräset kunde jag se dig springa där som dina bröder gjorde nu. Du ville dit även som vuxen för du älskade detta ställe. Allt detta farande hit och dit denna sommar har gjort att sorgen efter dig har lagts åt sidan lite grann, men jag vet att det är lite av flykt för att få kraft att orka lite mer. Berg och dalbanan jag åker i med sorgen kan inte gå uppåt hur länge som helst, snart bär det utför. Så beter sig sorgen och det är inget jag kan styra, det är bara att åka med, det går inte att hoppa av tåget. Men när det går utför nästa gång ska jag tänka på dessa mysiga stunder jag haft med min underbara familj och vänner, kanske kan jag vända karusellen fortare då? Att inte kunna styra och ha kontroll, att inte kunna förutse när dalarna kommer är nog det jobbigaste i saknaden och sorgens spår. Man står totalt hjälplös och maktlös, det känns som man är en liten hjälplös fågelunge. Jag har alltid varit stark och kämpat i alla lägen, jag trodde aldrig att jag skulle känna mig som en fågelunge, men så blev det. Nu står man här med alla dessa känslor, all denna sorg och all denna saknad, var gör man av med alla de känslorna? En rädd fågelunge utan fjädrad och helt blottad både mot kyla, regn och rusk som följer i sorgens spår. Rädslan att förlora fler som jag älskar, rädslan att själv inte orka kämpa vidare, rädslan för att fler ska försvinna för de inte pallar trycket att finnas där för oss. Jag har alltid trott att jag var en tiger som slåss för de svaga, som hade gått genom eld för de jag älskar. Nu är den styrkan borta, du tog den med dig när du försvann, vem är jag då nu, en annan Sofie, måste lära känna henne snart för det är jobbigt att tappa sitt eget jag. Kan du ge mig styrkan Basti att orka kämpa för att finna vägen igen, snälla?
Resan till High chaparral gav mycket styrka, vi fick invadera min kompis Johanna och Jonas hus. Tack för att ni öppnade upp hjärta och hus till hela rövarligan! Henrik och Johanna och Trolle kom med oss dit, vi njöt av den vackra naturen och det trevliga sällskapet. Det ger sådan kraft och energi att få vara där, se barnen bada, skratta, leka och PANGA.
Det enda som fattas är du Basti. Jag älskar dig av hela mitt hjärta, och du är med mig i tanken, varje sekund, varje minut.
090722
Länge sedan jag skrev här, men du har varit med på resorna vi gjort sista tiden. Jag har haft mitt fina halsband med mig. Din lillebror spelade på Gothia cup förra veckan, de åkte ut i slutspelet i en spännande match som avgjordes med straffar, tyvärr var inte turen på deras sida. Att se deras laganda och kämparglöd är en sådan lycka, de är lika sammansvetsade som ditt hockeylag team -87 var. Det är få lag som har just den andan och jag tror att de kan komma långt med den.
Från Göteborg flög jag till England för Alan syster Veronica och hennes Marcus bröllpo. Du och Alan växte upp ihop och för hela hans familj var du som en son/bror. Bröderna Alan och Gary lämnade över sin syster och de var så vackra när de kom där gående med bruden. Ett väldigt vackert bröllop med mycket kärlek, efter vigseln gick vi in i festlokalen och där var vackert dukat. På ett bord intill stod där tre ramar med kort, ett på Veronicas, Gary och Alans pappa, ett på deras farmor och ett på dig. De hade satt kort på er som inte kunde närvara. Jag tappade fotfästet där en stund, för inte skulle du sitta på ett kort där, du skulle vara där med oss istället och dansa, skratta och busa. Det är ett stort tomrum när du inte är med.
Från bröllopet åkte vi tillbaka till London och jag fick några dagar med Alan och hans familj, guidad tur, mycket tid med honom. Att få se hans London och umgås där var en härlig upplevelse.
Kom hem med flyget till familjen igår, de hade saknat mig och jag dem. Din "plastpappa" Lasse fyllde år och vi åt tårta, sjöng för honom. Du brukade alltid skoja med honom i form av roliga presenter, han har fått Regaine (mot håravfall) av dig, löständer rengöring mm mm. Alltid med glimten i ögat presenter till din favorit "plastpappa", vi skrattade mycket åt dessa. Ditt skratt fattas här, det är så mycket tystare nu efter din död, för vårt skratt fastnar i halsen nu, det kommer aldrig in i hjärtat mer.
090711
Livet efter din bortgång har förändrat synen på det mesta för oss. Det är både positivt och negativt. Positivt för att sådana småsaker som man kunde irritera sig på innan inte har någon betydelse längre, materiella saker lägger vi inte någon energi på längre. Vi vet vad som är det viktigaste i livet nu och det är att leva det. Negativt är alla rädslor för att förlora mer, seperations ångesten som vi känner alla fyra tar på krafterna. Om någon är sen hem nu, kommer alla tankarna på vad som kan ha hänt, jobbiga tankar med massor av ångest. Detta är något vi måste jobba med för att inte låsa in oss här hemma i tryggheten. Jag och Lasse är bjudna på bröllop i England snart, hur ska vi kunna sätta oss på ett plan båda två och åka från våra barn? Vi har vänt och vridit på detta, och kommit fram till att vi inte kan åka ifrån barnen båda två. Det blir bara jag som åker och Lasse stannar hemma med barnen. Vet inte hur jag ska klara av att åka, men jag måste försöka ta mig ur denna seperationsångest. Vi vill leva livet, vi vill kunna göra sådana saker vi gjorde förr, men hela tiden finns tankarna på att det kan hända igen, sorgen kan slå till igen. Vi har blivit väldigt medvetna om hur fort någon kan försvinna, den rädslan det sätter i en, det tar tid att jobba bort. Svårt att förstå för de som inte har drabbats av denna fruktansvärda mardröm, vi kämpar varje dag med att leva livet utan dig min älskade påg.
Det jag inte kan förstå med folks reaktioner på vår sorg är att alla är rädda för att hamna i vår situation, de är rädda att möta oss, men förståelsen för våra rädslor finns inte. För mig går inte detta ihop, varför har ni rätt att vara rädda och inte vi? Jag har fått höra många dumma kommentarer om sorgen, jag står ut med att folk säger idiotiska saker, jag står ut med att folk går undan när de möter mig, men jag står inte ut med att bli dömd i hur vi hantera vår sorg. Det gör ont att bli behandlad så, tycker inte att vi behöver mer smärta än vad vi redan bär.
090710
Det känns lättare igen nu efter tuffa dagar. Jag försöker ta in allt positivt jag bara kan och hålla mig uppe. I onsdags hade jag en mysig kväll med Johanna och Christel, vi hade picknick och tittade på Tomas Ledin. Jag dansade och hade kul en kväll och det behövde jag. Du är med varje sekund i mina tankar ändå, lyckokänslan går inte ända in i hjärtat som den gjorde innan du dog. Jag tror aldrig den gör det igen, för där saknas en bit av hjärtat och det kommer det alltid att göra. Känslan av att aldrig bli riktigt lycklig igen skrämmer mig lite, jag hade det, jag hade allt jag önskat mig innan, nu är en bit borta för alltid. Den Sofie jag var då försvann med dig, nu måste jag hitta den jag är nu. Det stämmer vad de flesta skriver om svår sorg, livet delas i två delar, ett innan och ett efter sorgen. Man kan aldrig ta sig tillbaka till det som var innan, men jag kan uppskatta det jag har, älska mer, se det vackra i livet och försöka ta vara på allt lite extra. Jag vet hur fort hela livet kan förändras och att det kan hända vem som helst. Det hände mig, det hjälpte inte hur mycket jag älskade dig, det gick inte att förhindra med kärlek. Min tröst är att du visste hur älskad du var, du visste att jag skulle ställa mig framför trädet om jag hade kunnat, du visste att ditt liv var mer värt för mig än mitt eget. Jag älskar dina bröder lika mycket, jag ger dem samma gåva som du fick, kärlek i massor, men deras trygghet har fått sig en törn, de vet hur snabbt livet kan förändras, de håller hårt i oss av rädsla att mista fler. Jag håller hårt i dem, för min rädsla är lika stark som deras är. Dina bröder fick en helt annan utgångspunkt i livet än vad du fick, de fick börja sina liv med att bära sorgens tunga last. Hur jag ska kunna lätta deras last vet jag inte, men jag försöker göra det varje dag. Det gör ont att stå där och vara hjälplös inför deras sorg, de måste bära den med sig hela livet. Jag kan bar hålla om dem och älska, älska, älska och hoppas på att det ger dem styrkan att orka bära sorgen och saknaden efter dig.
090707
Din födelsedag som förr var en lyckans dag har nu förvandlats till en svart dag. Jag orkade ingenting igår, drog täcket över huvudet och grät hela dagen, smärtan i mitt hjärta känns som att det ska spricka. Helt ärligt känns det som att jag ska följa med dig in i döden dessa dagar. Men jag överlever varje gång jag hamnar där i sorgens svarta hål, mycket tack vare min älskade man och mina underbara barn. Jag är ingen bra mamma dessa dagarna, utan har ett stort behov att vara för mig själv. Tiden mellan dess ras har ökat de sista månaderna, det är inte lika ofta nu som innan och det känns skönt att få längre andrum mellan rasen. Lasse står där som en klippa och tar hand om ruljansen med mat, städ, disk och uppmärksamheten till barnen, han låter mig bara vara dessa dagar. Igår kväll kröp barnen ner till oss i sängen och myste, Wille undrade varför man inte kan ringa till dig i himlen och sjunga för dig, så som vi gjorde för din kusin Felicia som du delar födelsedag med. Så vi låg där alla fyra och sjöng för dig "Happy birthday", vi hurrade för dig, jag hoppas du hörde oss.
Idag har jag kommit upp på benen igen och ska ge min familj extra tid, jag ska ringa mina underbara vänner och tacka dem för att de står där när stormen är som värst. De är guld värda för mig, de som finns kvar. De som försöker förstå och är där med hela sitt hjärta. Tack! Johanna, Johanna, Christel, syster Annika, Annelie, Mimmi och Alan för att ni var där för mig igår. Jag kommer aldrig glömma det.
090706
Denna dagen för 22 år sedan var den lyckligaste dagen i mitt liv. Den 6/7 1987 var också en måndag, solen sken och du kom med sommaren den dagen. Du föddes då kl 12.49, du kom ut med skrik och hamnade på mitt bröst. Du var en vacker liten trollunge med svart tjockt hår. Jag var ung när jag fick dig, precis fyllda 18 år och de flesta tvivlade på att jag skulle klara av att ta hand om ett litet barn, när jag inte var vuxen själv. Men jag motbevisade dem, du var min värld, allt kretsade kring dig. Du fick mycket kärlek och uppmärksamhet. Vi kelade mycket när du var liten, och ändå känner jag en dag som denna att jag inte kramade och pussade dig tillräckligt. Du var lillgammal och snäll, busig och hade en fantastisk humor. Du visade mig en kärlek jag aldrig känt, du gav villkorslöst din kärlek till mig. Det kändes som om hjärtat ville hoppa ur bröstet på mig när jag såg dig. Jag kunde sitta i timmar och bara titta på mitt underverk, kolla på dina tår och dina tjock små ben. Du var en perfekt liten bebis som man inte kunde ta ögonen ifrån. Tack för att du visade mig den vackraste av kärlekar!
Dina födelsedagar efter att din pappa och jag separerade tillbringade vi tillsammans de första åren. När pappa träffade Annica och jag träffade Lasse blev det för många att bjuda på ett kalas. Varje år på din födelsedag fick du upplevelser, vi har varit på många ställen och busat på din födelsedag, Stockholm, Skara sommarland, Tosselilla, paddlat kanot är bara några upplevelser jag har i minnet av dig. Dessa minnen är det ända som finns kvar nu och jag kan inte ge dig fler upplevelser.
Igår hade vi kalas för din lillebror här hemma, vi brukade ha gemensamma kalas för er två för att det skiljer bara 4 dagar mellan era födelsedagar. Din stol gapade tomt här igår, det gjorde ont ända in i själen.
Idag ska jag vandra gången upp till din grav, höra gruset under mina fötter och jag ska lägga fina blommor till dig och köpa ett nytt hjärta att lägga hos dig. Jag ska sjunga för dig där, men det gör ont att inte kunna sjung "ja må han leva", för du finns inte mer, du lever inte längre, du är död. Jag önskar så att du hade legat där uppe i din säng nu på morgonen istället, så vi kunde fått sjunga för dig där, med presenter i handen och se dig ligga där i sängen med fötterna utanför sängkanten. Jag saknar dig min underbara, vackra, snälla, fantastiska påg! Grattis på födelsedagen var du än är!
090704
Idag är det ett år sedan vi hade din begravning, en tung dag som var nästan lika varm som det är idag. Jag kommer ihåg hur jag kände varje sekund denna dagen för ett år sedan. Jag kommer ihåg hur overkligt det var att klä upp sig, jag stod på toaletten och tog på mig en knälång purpurfärgad klänning. Jag klädde mig som du hade velat se mig, du älskade tjejer i knälång klänningar. Vita skor och vitt skärp till denna klänning, inget svart på mig denna dagen, jag ville hylla ditt liv. Jag sminkade mig och gjorde allt för att vara så fin jag kunde för dig. Denna känsla av overklighet fanns med mig varje sekund, inte skulle jag väl gå på min förstföddes begravning, det ska ingen behöva få uppleva. Jag kommer ihåg vad jag lyssnade på i bilen på väg till kyrkan, jag kommer ihåg att jag sa till Lasse på vägen dit att älskling idag kan jag hamna var som helst. Antingen håller jag ihop och allt funkar, eller får du köra mig in till psyket direkt och låsa in mig där. Att inte ha en aning om hur man ska reagera i olika situationer är numer vardagsmat, man vänjer sig nog aldrig vid att inte kunna ha kontroll på sina känslor.
Vår underbara präst kom och mötte oss med en stor kram vid kyrkan. Där var mycket folk över 200 stycken. Blommorna i gången och din kista längst fram, min älskad påg i en kista med en bild på sig framför. Overklighetskänslan släppte inte där heller, hela den fina cermonin kändes som att jag stod utanför mig själv och tittade på allt som sas och gjordes där. De fina sångerna som spelades bland annat av din kompis Totte, prästens fina ord om dig som han vävde in med Bob Hund texter. När vi skulle gå upp till kistan och säga hejdå, tog vi varandras händer och försökte skicka all kärlek upp till dig. Jag vet att du kände den, jag kände att du var där närvarande och tittade på oss. Jag la mig på knä för dig vid dina fötter, jag ville hylla dig, visa min oerhörda kärlek till dig, men helst av allt skulle jag vill slita upp kistlocket och krypa ner där bredvid dig och hålla om dig i evighet. Efter begravningsakten stod vi på kyrkbacken och hälsade på de flesta som var där. Lasse kom och tog min hand och sa att jag måste följa med in i kyrkan igen och titta, väl där inne såg jag att Totte och kompisgänget satt runt din kista och spelade den låten Totte velat spela för dig, men inte fått då den inte riktigt passar sig i en kyrka. De sjöng Dan Berglunds progglåt "De fria mördades republik". De gjorde det med kärlek och känslan av att du satt där med dem var väldigt stark. Det var en vacker syn och det värmde mitt hjärta att de var så busiga dina kompisar.
Vi samlades här i vår trädgård efteråt och åt lite, spelade lite mer musik och kramades, det var en vacker dag, du fick en väldigt vacker begravning med mycket kärlek, för du var så älskad av så många. Vi försökte ge tillbaka lite av den kärleken du gav oss. Jag kan nog fortfarande inte förstå att du är borta, jag kommer nog aldrig förstå det fullt ut. Idag är det ett år sedan över 200 kom till kyrkan för att säga adjö till dig och visa oss sitt stöd. Ett år är en oändlighet, samtidigt som det känns som igår. Livet går vidare för alla runt omkring, vi sitter här nu och kan inte förstå hur vi ska kunna gå vidare med våra. Tystnaden i sorgens spår är väldigt påtalig nu. Tyst efter dig, men även tyst efter alla som försvann av rädsla och oförmåga att försöka förstå. De riktiga vännerna vi har håller vi väldigt varmt och nära våra hjärtan. Tack för att ni stöttar oss och orka finnas där. Vi kommer aldrig att glömma det ni gjort för oss.
090703
Igår fyllde din lillebror 7 år, vi firade honom genom att åka till Karlskrona i två dagar. Han fick kolla in båten pappa Lasse var ute med när han låg i flottan, där var kanoner och många andra spännande saker att kolla på. Sedan körde vi till Barnens gård och badade och lekte hela dagen. Han var så nöjd med sin dag och sa flera gånger att det var den bästa födelsedagen någonsin. När vi gick och la oss på kvällen pratade vi om dig, hur mycket vi saknar dig dessa dagar. Wille saknar dina kramar mest av allt. Vi pratade om att ibland känns det som vi hör ditt skratt, din sång när vi sjunger "Ja må han leva", båda barnen höll med mig om det.
Att bryta de vanliga traditionerna är just nu väldigt viktigt för oss, alla minnen av dig gör så ont dessa dagar, din stol är tom på kalasen här hemma. Det tomrummet går aldrig att fylla.
I morgon är det ett år sedan vi hade din begravning, det känns som en evighet samtidigt som det känns som det var igår. Detta året har varit det värsta i mitt liv och jag vet att även om sorgen så småningom lindras lite så ökar saknaden och tomheten efter dig varje dag. Att aldrig få se dig, krama dig, skratta med dig och diskutera med dig måste jag lära mig leva med. Jag står och tittar på foto av dig och kan fortfarande inte förstå att din fysiska kropp inte finns längre, på en tiondels sekund var allt borta. Det gör ont mitt hjärta. Jag älskar dig!
090630
Du hade älskat denna värmen som är nu, 21 grader i skuggan kl 7.00 på morgonen. Jag försöker samla kraft till dagarna som kommer. Jag försöker hitta så många positiva saker i vår tillvaro som möjligt, och jag hittar en del. Mina underbara vänner som finns där och som håller om mig när jag rasar, alltid beredda på att ta emot mig när jag faller ner i det svarta hålet som sorgen grävt till mig. Vänner som försöker förstå och som försöker dra mig upp ur hålet, genom att bara hålla om mig. Det finns inga förvarningar om när fallet kommer, det kan vara något som påminner om dig, en låt eller någon som påminner om dig. Det är som att gå på en stig där marken är täckt något som gör att man inte kan se var man sätter fötterna, helt plötsligt är där ingen mark utan bara det stora svarta hålet. Som en fälla för vilt, jag är det förvirrade djuret, totalt utlämnad, blottad och naken. Tårarna kommer, jag hinner inte gå undan så folk ska slippa se min smärta. Att inte kunna hindra detta och kontrollera sina tårar är väldigt jobbigt, folk tittar på mig och jag vill bara täcka över hålet så ingen kan se mig. Men samtidigt kan jag inte gömma mig, jag måste ut där bland folk och försöka samla fler positiva upplevelser, som kanske gör mig starkare med tiden. Jag måste försöka leva livet så mycket det bara går, för din skull, för dina syskons skull och min stora kärleks skull, även för de vännerna som finns där ännu. Jag har mycket att vara tacksam för i livet, just nu värmer solen mitt ansikte och ger energi. Barnen sover och tårarna får trilla bäst de vill. Kaffet är snart klart och jag har två hundar vid mina fötter.
Jag har fått nya vänner genom vår samtalsgrupp, änglaföräldrar liksom jag. De har också mist sina pojkar i olyckor i ungefär samma ålder som du Basti. Vi förstår varandra, vi finns där när livet är för jobbigt. Jag önskar så att jag träffat dessa under andra omständigheter. Jag hoppas ni killar sitter där och tittar på oss från änglarnas stad och att ni ser hur saknade ni är. Jag älskar dig min Bästi!
090626
Fick rapport inatt från din vän Sandra som var på Peace and Love och tittade på Thåis, hon skrev att han var fantastisk. Såg du honom från ditt moln? Han var en av dina stora favoriter. Ni har fått ännu ett tillskott i himlen inatt Michael Jackson lämnade jorden och for upp tilll himlen, när du låg i min mage för ungefär 22 år sedan dansade jag ofta till hans låtar. Du fick gunga mycket där i min mage, för jag älskar att dansa. När du var liten brukade jag lyfta upp dig och dansa runt runt, du tryckte din näsa mot min och skrattade sådär hjärtligt så tårarna kom på din mamma. Ditt skratt berörde alla, för det kom alltid från hjärtat ditt. Det underbara snälla hjärtat som inte slår mer nu. Jag är så glad för att vi kelade och myste så mycket du och jag. Jag är så glad för att jag gav dig all min kärlek, för för jag vet att du aldrig tvivlade på den. Även när du klippte navelsträngen och vill bli självständig och flytta till pappa och visade mig att du klarade dig själv. Du visste då också hur mycket kärlek du hade från mig. Jag lät dig klippa den, för jag visste att du skulle komma tillbaka till mig igen. Du kom tillbaka precis innan du dog, jag är så tacksam för att du gjorde det. Jag är tacksam för varje liten sekund jag fått vara i din närhet, och jag vet att ingen annan på denna jord har fått lika mycket av det som jag. Jag är trots allt lyckligt lottad, för all kärlek jag fått av dig min vackre son. Saknaden gör ont i varje andetag. Älskar dig
090623
Sorgen efter dig är som att åka i en berg och dalbana, just nu har jag fått vila lite från den värsta smärtan, saknaden och tomheten finns där hela tiden, varje dag, varje minut och varje sekund. Allt påminner om dig, vinröda bilar, ambulanser, likbilar, men även positiva saker som finns i alla minnen av dig. När jag kommer upp i ditt rum står sängen där obäddad som du lämnade den, ditt huvudavtryck finns fortfarande kvar på kudden, din morgonrock luktar fortfarande dig och jag brukar sticka ner näsan i den och bara ta in din doft. Du luktade så gott och minnet av din doft gör att jag känner mig närmare dig. Det känns som om jag hämtar kraft nu för att orka med veckorna som kommer för jag vet att de blir tuffa.
Nästa vecka fyller först din lillebror år den 2:a sedan är det din begravningsdag den 4:e, därefter är det din födelsedag den 6:e, du skulle fyllt 22 år då, din kusin fyller dessutom år samma dag. Jag kommer aldrig få se dig ta examen som lärare, jag kommer aldrig få se dig hitta den rätta kärleken, jag kommer aldrig få hålla ditt barn och se dig gifta dig. Det är så många saker som jag skulle vilja se dig göra, ditt liv hade bara börjat. Du ville bli pappa innan du fyllde 25 och jag såg fram emot att vara farmor till dina barn, jag trodde det var nära, att jag skulle få bli en ung farmor, men alla dessa drömmar tog du med dig upp i himlen. Jag vet att du hade blivit en fantastisk pappa, jag har sett din kärlek till barn i alla år, sett hur du tog hand om dina brorsor med så mycket kärlek. Det är därför du är deras stora idol. Min saknad efter dig är så stor. Snälla älskade Basti ge mig styrkan att orka kämpa mig igenom nästa vecka. Ge mig styrkan att stå ut med besvikelsen över de som jag trodde skulle finnas där för oss, men som inte pallade trycket och drog sin kos. Ge mig styrkan att stå ut med de dumma kommentarerna jag får höra från de som inte vill försöka förstå. Sätt ett pansarskydd om mig så dessa kommentarer inte gör ont in i själen. Snälla söta Basti hjälp mig! Jag älskar dig! Min stolthet! Min Bästi!
090621
Mitt fina halsband som jag köpte till mig själv i 40-års present. Jag bär det varje dag för att hylla mina 3 vackra pojkar. Min kärlek till er har inga gränser och för mig är det viktigt att de ser att jag älskar dina bröder lika mycket som jag älskar dig. De ser mina tårar, de tröstar mig när jag är ledsen, men jag vill inte de ska tro att min kärlek till dig är starkare än den kärleken jag har till dem för att jag vill hålla ditt minne vid liv. Det är inte lätt att förstå varför jag pratar så mycket om dig, jag vill att de för minnena jag har av dig vidare för att det är det ända jag har kvar av dig.
Vi tog en liten roadtripp denna helgen, vi packade bilen full (vilket uppskattades mycket av de vi gästade). Det såg roligt ut när vi kom med hela vår packning till din plastpappas bror för midsommar firande. Det blev en mysig kväll med 5-kamp och god mat och dryck. Tack Bengt och Monica för en härlig och avslappnad kväll!! Vi stormtrivs i ert sällskap just för att ni alltid ger från hjärtat och får oss att slappna av. Midsommardagen packade vi återigen bilen för att åka till min kära syster i Helsingborg, vi var på fredriksdal och på gröningen där vi grillade. Vilken känsla, för jag har aldrig tid att bara vara i min födelsestad. Så många minnen, så många dofter som jag kände igen sedan jag var liten. Jag har fina minnen av dig här med Basti, för vi var här mycket när din gammelmormor levde. Tack familjen Ros/Wetterberg för att ni gav oss en mysig upplevelse och att ni får oss att känna oss totalt avslappnade. Tack Annica för att du försöker förstå hur det känns att sörja ett barn, du har haft en stor portion sorg i ditt liv också, så det känns väldigt skönt att prata med dig. Nu är det söndag kväll och tårarna har fått hållas tillbaka en stund. Just midsommar har du Basti mest tillbringat med din pappa i Simrishamn, så för mig är denna helgen inte så full av minnen av dig. Jag vet vad jag har framför mig nu istället, din brors 7-årsdag som kommer den 2/7, din begravningsdag den 4/7 och din födelsedag den 6/7 som du dessutom delar med din kusin Felicia som fyller 17 år samma dag. Lasse har tagit semester för att stötta upp fullt denna veckan och det känns skönt, för helt ärligt vet jag inte om jag kan stå upp dessa datumar. Tack för all din kärlek! Jag vet att du älskar mig mycket, men det gör inte saknaden lättare. Puss min älskade påg/Mamsen
090619
Älskade påg, hoppas du får en fin midsommar där i änglarnas stad. Jag skålar med dig ikväll och du finns med mig var jag än går. Sill vill du inte ha ändå så det saknar du inte där du är nu, men jag hoppas du saknar oss. Älskar dig!
090618
Tisdagens känslomässiga pärs har satt sina spår, jag är fortfarande mentalt slut och huvudet känns det ska sprängas, nacken har totalt havererat. Men trots all smärta både fysiskt och psykiskt kommer det ett leende på mina läppar när jag tänker på all kärlek vi skickade upp dig denna kväll. Dina kompisar hade framkallat bilder på dig som jag fick, de har jag tittat och skrattat åt, för det är roliga bilder av roliga minnen från dig. På ett sitter du iklädd dina stålmannenkalsonger som du fick i julklapp av dina bröder sista julen vi fick ihop. Dessa kalsonger var väldigt uppskattade både av dig och dina kompisar. Du fick bära dem på dig upp till himlen, när jag tänker på dig nu så ser jag dig flyga runt i dessa, för som vanligt har du väl tagit av dig alla andra kläder, du trivdes bäst utan och du var så stolt över dina vältränade kropp. Ett annat kort var från din student, du var så vacker i din studentmössa. Detta kortet fick din farmor av mig när hon kom igår. Din fina farmor som du älskade så högt kom hit igår körandes i sin eldrivna moped, vi satt i solen på framsidan och pratade om livet och döden. Hon är förlamad av ALS så hon kunde inte komma in här, men vi hade det så mysigt där i solen. Hon är unik din farmor hon har levt med denna sjukdomen längst av alla. Hon är med i en Canadensisk forskningsstudier om ALS och hennes läkare använder henne som exempel i sina föreläsningar. Hon är en stark kvinna som har så mycket kärlek i sig. Jag beundrar din farmor lika mycket som du gjorde, jag försöker finnas där för henne lika mycket som du fanns där, fast jag aldrig kan ta din plats eller ersätta dig. Men jag kanske kan underlätta deras sorg efter dig genom att finnas där för dem? Vi har kärleken till dig gemensamt och den för oss samman, den kärleken ska jag vårda ömt i ditt minne. Ett annat roligt kort var när du dansar "stampa med Leroy" som finns på youtube, jag kan se hur du skrattar när du gör dessa roliga dansstamp, jag skrattar lika mycket varje gång jag ser det på youtube, jag kan se er göra detta på festerna. Tack älskade påg för alla fina minnen jag har av dig. Tack för att du var du och unik, ingen kommer någonsin kunna ta din plats här på jorden. Det tomrummet du lämnade kommer aldrig att kunna fyllas igen. Jag älskar dig min stolthet, min Bästi.
090616
Idag kommer jag uppdatera efterhand som dagen går.
Denna kvällen blev så mysig, jag hoppas du kände all kärlek vi skickade upp till dig. Vi var ca 50 personer nere vid havet, vi grillade, pratade och var tillsammans. Innan idag trodde jag aldrig att jag skulle orka med denna kväll, men jag är glad att jag gjorde det. Alla fick varsitt rött hjärta i silkespapper som de fick skriva sin hälsning till dig på. Det tog lång tid att skriva dessa lappar och alla gjorde det med sådan inlevelse och kärlek, jag stod och tittade på håll när dina kompisar satt ljupt försjunkna i sina meddelande till dig. När alla hade skrivit tejpade vi fast dessa meddelandena på Thailändska lyktor som vi skickade upp i skyn. Vi stod där och tittade på dem när de steg upp till dig. Det var en magisk känsla att och jag tror att vi alla kände det som att du tog emot vad vi ville säga dig. En stund av magi där på stranden bara för dig, du gav oss så mycket kärlek och nu fick vi ge tillbaka en liten del av den. Jag är så oerhört tacksam för den stunden. Jag är så tacksam till alla som kom och delade den med oss. Vi kunde gråta ihop, skratta åt gamla minnen av dig och denna stunden kommer jag bära med mig nära hjärtat hela livet. TACK för att ni kom! Tack för att ni såg dig min påg precis som den du var KÄRLEK med stora bokstäver. Jag älskar dig med hela mitt hjärta, du tog det med dig när du gick från mig.
Alldeles nyss prinsen av Juli, bar jag dig i min famn.
Genom spruckna nätter, med varsamma händer viskade jag ditt vackraste namn.
Jag ville fylla dig med drömmar. Måla en himmel så blå.
Jag ville ha dig att tro att allt du önskar kan du få.
Om det ändå hade räckt med min kärlek till dig. Den är större än du tror, större än kärleken själv.
För när du steg ner på denna jorderund var du älskad från första stund. Älskad från första stund. "Peter LeMarc"
Jag var vid din grav i förmiddags, gjorde fint tände ljus och spelade musik för dig. Jag satt och tittade på din grav, grät i massor och spelade James Blunt "Goodbye my lover", Tracy Chapmans "Baby can I hold you". Leonard Cohens "Hallelulija" och sist men inte minst av dina favoritlåtar Ebba Grön "Ung och kåt". Vi spelade den ofta här hemma innan, nu känns den så fel för du kommer aldrig kunna känna "köttets lustar". Fortfarande känns det overkligt att du är borta, när jag hämtade tidningen i morse grät jag hela vägen till brevlådan, jag kunde knappt öppna tidningen och läsa ditt vackraste namn, Idag vill jag helst krypa ner där i jorden och hålla om dig i din urna, det gör ont att finnas till utan dig. Om två timmar kör vi till samlingen för dig, jag kämpar för att hålla huvudet ovanför vattenytan så jag inte drunknar i alla tårarna som kommer av längtan och saknad efter dig. Min lille trollunge var är du nu? Jag behöver dig... Tack för alla hälsningar och tända ljus för oss och Basti idag, det värmer.
1 år idag som du har varit borta. Din sista dag i livet passerar i mitt huvud idag. Du jobbade hos "plastpappa" Lasse och du var lite trött efter en busig helg, det var måndag. Du berättade om vilka du sett på Hultsfred, hur roligt du hade haft det. Du och Henrik satt i lunchrummet och skojade på lunchen. Du slutade jobba kl 15.00 och åkte hem till din pappa då. De skulle precis köra iväg när du kom hem så du kramade om din "plastmamma" Annica och sa att vi ses till midsommar, för hon skulle inte vara hemma dagarna som följde. Vid 18-tiden satte du dig i bilen, jag tror du var på väg hit till Rinkaby till din farmor och farfar, men jag vet inte. Kl 18.18 kom larmet in till räddningstjänsten om att du hade krockat med ett träd. Det finns inga vittne till smällen, men tydligen hördes den lång väg. Frågorna vi har i vårt huvud kommer aldrig få några svar. Du dog direkt, i samma ögonblick bilen träffade trädet försvann livet i dig.
Den måndagseftermiddagen raderade jag hela min sms inkorg, det var fullt i telefonen. Jag raderade alla dina sms, vi hade haft en hel del kontakt den helgen. Kl 21.32 ringde telefonen här hemma och hela livet vändes upp och ner på några sekunder. vad som händer därefter säger de flesta att man glömmer, för man är i chock, men jag kommer ihåg varje sekund, det var som livet gick i slowmotion. Jag och Lasse satt och tittade på 2 1/2 män, vilket var en av dina favoritserier, vi hade sett det ihop måndagen innan. Jag tänkte när jag såg din pappas nummer i displayen konstigt att Basti ringer nu, ser han inte på detta. Jag svarade och det var din pappa jag hörde på hans röst att något var fel. Han sa "Oh Sofie det har hänt något hemskt, polisen är här, Basti har krockat, han finns inte mer" Jag kommer ihåg hur jag om och om igen sa till honom att han skojar,det var nog det enda jag fick fram. Efter en stund tog Lasse telefonen och pratade med pappa Mats och sa att vi ringer om en stund.
Vi kramades och jag sa om och om igen att det inte var sant, jag trodde man skulle känna på sig när ens barn inte var kvar på denna jord, det hade gått över tre timmar sedan du lämnade jordelivet och jag hade känt ett dugg. Jag kommer ihåg att jag ringde din mormor och morfar och sa ni måste komma hit nu direkt. Jag sa inte att du var borta för jag var rädd att de också skulle krocka, jag ringde min syster och sa samma sak, men hon är envis och skulle tvunget ha reda på varför, efter att ha hört henne fråga om och om igen så lämnade jag luren till Lasse. Jag kommer ihåg när min mamma och pappa kom in genom vår dörr och jag sa vad som hade hänt, jag kommer ihåg din mormors skrik, din morfars förtvivlan. Systrarna kom också hit, alla skrek och grät. Jag gick runt och runt i trädgården med knutna händer och tänkte det är inte han, någon har stulit hans bil och krockat den. Det kom inga tårar just för i min värld kunde det inte vara du. Jag tog upp min mobil och ringde Alan, du hade skickat den kontkaten från din telefon till mig så i min telefon står Alan som "Mitt allt" också. Jag ringde ditt allt och berätta vad som hänt, hela tiden trodde jag vi skulle snart få ett telefon samtal som berättade att det hade varit fel person. Mats och Annica och lillebror Stoffe kom hit och var en stund, tiden stod still, alla grät utom jag och Mats som bara tittade på varandra. Det kunde inte vara vår son de grät över, han kommer snart hem igen. Detta är början på vår värsta mardröm, den har inte tagit slut än och den kommer aldrig göra det heller. Vi får försöka genomleva den, jag kämpar varje dag med att överleva den. För smärtan i hjärtat gör att det känns som att man ska dö varje dag. Men det gör man inte, man överlever varje dag trots smärtan, den plågar mig till bristningsgränsen och ingen kan förstå riktigt hur ont det gör att förlora ett barn. Men jag har två fina barn till, dina fina bröder, de ger mig ljusglimtarna som ger lite energi så att man orkar stå ut en stund till.
Dagen idag kommer att bli en tung dag, vi kommer gråta massor. Vi kommer att samlas med dina vänner, våra vänner och några i familjen. Vi kommer att försöka skicka upp all vår kärlek till dig, jag hoppas du känner den när du badar bland molnen. Min älskade påg vad du fattas här. Jag älskar dig!!
090615
För ett år sedan fanns du fortfarande kvar här på jorden, du hade en dag kvar att leva. Du kom hem från Hultsfred, vi hade sms kontakt hela denna helgen och du var så lycklig över att överaskat dina kompisar där. Du skrev att du hade sjukt roligt där. Din pappa och du låg och mös i soffan denna dagen, trötta efter en del festande. Imorgon har vi en minnesstund för dig vid den tidpunkten du dog, jag hoppas att mitt hjärta håller denna dagen, så att jag kan genomföra den som hyllning till dig. Linn Eriksson's "sång från hjärtat" beskriver mina känslor för dig så väl.
När något händer och det känns så kallt, det enda man ser är mörkrets fall. Jag försöker se upp till himmelen nu, men jag kan inte se dig någon mer.
Ingen kan någonsin ta din plats i mitt liv, vad ska jag göra utan dig.
Jag gråter ofta, vad ska jag göra utan dig.
Alla minnena du såg i mina ögon, oh inget kan ta dig tillbaka nu.
När allt var som svårast för dig, så sa du adjö och lämna oss kvar.
Mina tårar faller för min saknad är så stark, så mycket tid du hade, men nu är det över.
Ännu ser jag dina tårar, ännu hör jag din röst
Jag kommer ihåg ditt leende, jag kommer aldrig lämna dig.
Jag gråter ofta, vad ska jag göra utan dig, alla minnena du såg i mina ögon och inget kan få dig tillbaka nu.
Linns låt är tillägnad hennes vän Felicia som blev mördad. Lyssna gärna på den:
www.youtube.com/watch?v=-TgOTIYy4SQ
Felicias mammas kamp om rättvisan och att få sin dotters mördare fast står det om på www.feliciasliv.se
När jag läste om hennes kamp kände jag så väl igen mig i vår kamp som vi hade när du gick på högstadiet. Vi slogs för dig och din rätt att få en trygg skolgång, men skolan ville bara sticka huvudet i sanden och låtsas som att inget hade hänt. Du blev knivhotad, mordhotad och ingen tog dina rädslor på allvar, förutom din ena mentor Gun-Britt. Det du gick igenom på högstadiet förändrade din inre självkänsla.
Jag kommer skriva mer om detta vid ett senare tillfälle, för det är dags för oss att ta vårt vuxenansvar för alla våra barn. Det som händer våra barn varje dag i Sverige utan att vuxna reagerar. Hur många unga liv ska spillas innan vi vaknar upp och försöker göra något? I mina kontakter med andra änglaföräldrar får man så många olika öden, så de har kämpat för sina barns liv, så de har skrikit på hjälp från "fantastiska Sverige" men bara blivit nonchalerade och kallad "överbeskyddande" föräldrar. De sitter nu där med facit i hand, deras barn är döda, de får leva med sorg i resten av sitt liv, när deras barn liv kunde räddats om rätt insatser gjorts. Vem vill ta på sig ansvaret för ett barns död?
Idag är jag arg, men det märker du säkert, jag är arg för det livet som blev här nu. Jag är ledsen för allt som inte blev som jag hade önskat, jag är ledsen för att folk har så svårt att möta mig. Mitt fina halsband jag köpte med bilder på mina vackra barn, ryggar folk när jag stolt visar upp det, de klarar inte av att se din bild, för då gör det ont i dem. Det gör ont i mig varje sekund av saknad efter dig och ingen förstår. Jag är arg för att jag inte kunde ställa mig där framför bilen och lindra smällen och rädda ditt liv, jag är arg för att jag finns kvar och du är borta, det borde vara tvärtom, jag skulle gå före dig. Snälla söta rara Basti ge mig styrkan att orka stå upp imorgon, ge mig styrkan att stå emot smärta i mitt hjärta, som känns som om det ska explodera vilken sekund som helst, det gör så ont pågen min. Älskar dig! Saknar dig!
090612
Skolavslutningen var så fin idag och dina bröder var så söta när de stod där och sjöng sommarvisor. Prästen Per Lindberg gav mig en stor björnkram när jag kom dit. Han var din konfirmationspräst och det var även han som höll i din vackra begravning. Känns så konstigt och sitta där och höra hans mörka röst igen. Du brukade vara med på brorsornas avslutningar. Det är även student idag och de stackarna kunde fått vackrare väder tycker jag, kan du inte ta bort lite moln från himlen så att dina kompisar får en dag med uppehåll istället.
Din gammelmormor hade fyllt 100 år idag! Krama om henne från mig och håll ett vackert tal för henne. Din gammelmormor var min stora idol när jag var liten, precis som du var dina brorsors stora idol. Önskar så att jag kunde fått vara med er och fira henne idag. Nu får jag nöja mig med att tända två ljus ett för dig och ett för min älskade mormor Lydia.
Livet här nere är så jobbigt nu utan dig, känslan av att det fattas något hela tiden går inte att skaka bort. Många har försvunnit från oss detta år dels pga rädsla, men även pga oförståelse för vår sorg. Vissa av de gamla vännerna står där som klippor, nya vänner har dykt upp som vågar finnas där för oss. Jag vet att det är väldigt jobbigt och stå bredvid och titta på när någon har så ont i hjärtat av sorg, att inte kunna göra något för att ta bort smärtan från någon man tycker om. Jag är så otroligt tacksam för att ni orkar/vågar och vill försöka förstå hur det känns att mista det man älskar mest här i världen. Jag vet inte hur jag ska kunna återgälda er för det, men jag glömmer det aldrig, det ni gör för oss. Tack!
090610
Den 10/6 2008 var den sista gången jag såg dig, det var sista gången du kom in genom vår dörr och ropade "HEJ", det var sista gången dina bröder sprang upp i famnen på dig. Vi fikade med din morfar och pratade om allt möjligt vardagligt,bla om dina försäkringar som du skulle få ut pengar på för din höselskada du fick i lumpen. Vi skrattade och du sa som vanligt att jag var tjatig. Du pratade om Hultsfred som du skulle åka till och överraska kompisarna, din födelsedag pratade vi om också. Du skulle inte vara hemma då så vi bestämde att vi skulle bjuda ut dig på middag för att fira dig. Jag kramade dig lika hårt som jag alltid gjorde när du kom hem. Jag borrade in min kind i ditt bröst som jag alltid gjorde, du åkte iväg med din morfar för att hälsa på din moster. Det var det sista jag såg av dig när du åker iväg med morfar i bilen.
Igår när jag sa till Wille att nu är det 1 år sedan vi såg dig sista gången sa din kloka lilla lillebror "Men nu är Basti alltid här, han bor här nu med oss alltid, han bor här i våra hjärtan" och så pekade han på sitt hjärta. Han sa det från sitt hjärta och det kändes så fint. Han säger så vackra saker om dig hela tiden, hans klokhet beundrar jag mycket. Tårarna trillade på mig när han sa så. Han har vuxit så detta året, din lillebror har väldigt djupa funderingar och det gör ont i mig att han som bara är 6 år har blivit så stor pga av att han fått se hur skört livet är, han har mist sin store idol. Du missar hans första skolavslutning, du missar när han står där och sjunger på fredag. Han missar att stolt stå där med sin långe storebror på skolavslutningen, han missar en massa fina minnen med dig. Det gör så ont att inte ha dig här, du vände upp och ner på hela vår värld när du försvann. Inget kan fylla det tomrummet efter dig, det kommer vara ett stort hål i mitt hjärta resten av mitt liv. Lisa Nilsson beskriver de känslorna så vackert i sin sång
"Ändå faller regnet":
Säg mig vad ska jag göra, nu när du inte längre finns här.
Du gav mig värme, du var mitt ljus, du var min värld.
Jag ser en bil åka gatan ner, det är det sista av dig jag ser.
Och ändå faller regnet som det gjort i tusen år
Ja ändå faller regnet runt omkring mig där jag står.
Vänner jag har många, men kloka ord och sällskap hjälper inte nu.
För det enda som kan fylla detta tomrum, denna längtan efter kärlek det är du.
Inget jag sa var illa ment, men jag förstår att det är försent.
Och ändå faller regnet som det gjort i tusen år, ja ändå faller regnet runt omkring mig där jag står.
Vi går genom livet på darrande ben, i varje öga bor en sorg i varje bröst en sten.
Och ändå faller regnet som det gjort i tusen år, ja ändå faller regnet runt omkring mig där jag står.
090609
Idag är det 1 år sedan du sista gången som du sov i din säng. Du var här och myste med oss, vi åt och du drack en öl. Vi satt i soffan däruppe och tittade på 2 1/2 män ihop. Du berättade och visade lägenheten du satt upp dig på hos ABK. Din kompis Persson bodde i samma hus och du såg så mycket fram emot att bo nära Persson. Du var trött efter en lång dag på jobbet så det blev en rätt tidig kväll (som det alltid blir för min del), det brukade vara du och Lasse som satt vakna och kollade på film medan jag sov i soffan. Du retade alltid mig för det att jag var så kvällstrött. Jag retade dig för att du var så trött på morgnarna. Hade jag vetat att det var näst sista gången jag såg dig då när jag gick och la mig den kvällen för ett år sedan, så hade jag suttit bredvid dig hela natten och tittat på dig när du sov. Så som jag gjorde när du var lite bebis. Jag hade försökt hålla fast vid varje andetag du tog, jag hade klappat dina mjuka kinder och sagt att jag älskar dig så många gånger jag någonsin hunnit på en natt. Jag hade kliat dig på ryggen och dragit mina händer genom ditt tjocka vackra hår. Min älskade påg vad jag saknar dig här! Mitt hjärta kommer aldrig sluta blöda.Tomheten och saknaden efter dig kan aldrig jag aldrig kunna fylla med något annat. Jag älskar dig min vackra son!
090607
Har slut på ord just nu som beskriver min saknad efter dig. Hur kunde de ta slut nu när jag ska skriva en minnesannons till dig? Vad skriver man för att beskriva saknaden och tomheten efter dig? Jag har skrivit här på denna sidan i snart ett år och fortfarande inte fått med alla mina känslor.
Mitt fina halsband är nu klart, jag bär det med stolthet, bilderna på mina tre underbara söner bär jag med mig om halsen. Dina bröder blev så stolta när jag visade det för dem. För mig är det väldigt viktigt att visa dem att de betyder precis lika mycket för mig som du, trots att det kanske är svårt för dem att förstå när jag gråter över dig varje dag. Jag "tjatar" om dig för dem, de får aldrig glömma dig, men jag får inte glömma dem heller, de måste få känna att de är precis lika viktiga för mig. Halsbandet är en hyllning till er alla tre, det är stort och det syns när jag har det på mig, men min kärlek till er är stor och stoltheten likaså. Wille kände din parfym på mig igår, jag hade tagit lite av din flaska för att lukta dig. Wille sa direkt "du luktar Basti mamma". Han kommer ihåg hur du luktade, vi gick in och sprejade din parfym på hans kudde och när han senare gick och la sig sa han "Mmmmm min kudde luktar Basti" och så gosade han ner sin lilla näsa i kudden. Han säger att du är med honom i drömmarna och ni hittar på allt möjligt bus. Hans kärlek till dig är så stark och han hyllar dig i varje ord när han pratar om dig. Han är 6 år och så klok, han klamrar sig fast vid minnena av dig, jag hoppas att han kommer att ta med sig minnena när han växer, för rädslan att han inte ska komma ihåg dig finns där hela tiden. Jag ska hjälpa honom med minnena men jag kan inte hjälpa honom komma ihåg hur det kändes och vara i din famn. Jag älskar dig min vackre underbare, intelligenta, snälla påg! Min Bästi, min stolthet!
090603
Den 16/6 är det ett år sedan du försvann från oss, vi har fått en del frågor om vi ska ha någon form av sammankomst denna dag. Vi kommer att åka till graven och olycksplatsen vid sextiden, de som vill komma till något av ställena är välkomna där. Annars möts vi upp vid Snickarhaken efter kl 18 där grillen är igång, ta med korv och annat ni vill ha om ni vill grilla med oss. Att bara få vara med er denna dagen är väldigt viktigt för oss, så välkomna!
090531
Tidig morgon, jag vaknade 5.30 satte på kaffe, tände ditt ljus vid ditt foto, pussade på det och sa grattis på morsdag till mig själv. Den första morsdagen utan dig, allt är första gången nu. I fjol kom du med en blomma till mig, du firade alltid morsdag med din pappa för ni skulle till farmor. Det var viktigt för dig att åka till farmor, jag visste det och det gjorde mig ingenting. Du kom inom här med blomman och gav mig blomman och en stor kram. Jag borrade in min kind i ditt bröst så som jag alltid gjorde när du kramade mig.
Denna dagen blir ännu en tuff dag, tårarna kom direkt när jag vaknade, jag var inte beredd på dem nu, men det är oftast så. Jag kan inte föreställa mig eller förbereda mig på hur jag ska må dessa dagar. Det är bara att följa med i känslostormen. Att inte kunna styra sina tårar är jobbigt, det går inte att stoppa dem när de kommer, det spelar ingen roll var man är, de kommer när de behöver komma ut, om det så är bland 1000 tals människor och jag står där i skam för att folk tittar på en och undrar hur man är funtad.
Det är även min mammas/din mormors dag idag. Min älskade lilla mamma Grattis på morsdag. Min mamma som alltid står där bredvid, som ställer upp i alla lägen, min underbara mamma som försöker stå stark i stormen, stark för oss. Du älskade din mormor lika mycket som jag älskar min mamma. Hon var en stor trygghet för dig när du växte upp. Du tillbringade mycket tid med din mormor och morfar, ni hittade på allt möjligt bus, du hjälpte dem att bygga sitt hus, du var med dem där, du trampade i cementen när du gjöt grunden, ditt fotavtryck finns kvar där. Hon skämde bort dig precis som en mormor ska göra. Fina fina fina mamma tack för att du finns där alltid, min älskade mamma jag ser din smärta också, fast jag inte riktigt kan ta in den och visa det nu. Jag vet att han tog en stor del av ditt hjärta med sig, precis som mitt.
Första barnbarnet första pojken var du i vår familj, du var speciell för oss alla. När du skulle födas så telefonterrade din mormor förlossningen, hon ringde så många gånger till personalen för att höra om du hade kommit ut, personalen kom in till mig i förlossningssalen och sa "snälla kan ni ringa mormor och säga att ni lovar höra av er när det är klart, vi har inte tid att springa och svara i telefon hela tiden". Hon slutade ringa då, men hon var först uppe på sjukhuset när du väl hade kommit ut, hon storgrät av lycka över att se sitt första barnbarn. Vi skrattade och sa inte ska du gråta över ditt barnbarn. Det var sådan glädjtårar då.
090530
Igår hade vi en mysig dag och kväll i Malmö, picknick i parken med lite vin. Sedan såg vi Eagles, solen värmde och musiken värmde hjärtat. När de spelade Desperato som sista låt kom mina tårar, jag tittade upp i himlen och försökte se dig där. Jag sjöng för dig. Jag hoppas du hörde mig.
Dagen idag har mest varit fotboll med brorsorna. Rasmus spelar i två lag och började sin första match tidigt, han gjorde ett fint långskott på mål som gick in, sedan var han väldigt nära flera gånger, de förlorade med oturen på sin sida denna gång. Han skadade sitt knä när han sköt så nu får han vila det några dagar. Samtidigt i andra sidan av stan spelade Wille sin första match som de vann. Vi hann till hans andra match denna dag och där stod han i mål, eller stod och stod. Han satt i målet den lille busen. Såg så roligt ut, såg ut som när du la dig ovanpå målet när du var i hans ålder. Ni är så lika dina bröder och du. Jag ser dig i dem hela tiden, på det sättet finns du kvar. Jag får samma kommentarer av lärare till dem som jag fick av dina lärare, glatt hälsande och artiga. En lärare frågade hur vi hade gjort för att få Rasmus sådan, hon ville ha tips för att kunna få sina egna barn likadana. Den kommentaren fick vi alltid av vänner och lärare till dig också. Vänner som ville ha sina barn så som du var, för du lyste alltid upp när du såg någon du kände, du kramade om våra kompisar på stan om du mötte dem, du brydde dig aldrig om dina egna kompisar var med, det var aldrig pinsamt att ge de där kramarna. Du var så trygg och harmonisk och snäll, du ville alla väl och du skulle aldrig göra något som skadade någon annan.
Vår förtvivlan över att du är borta sliter oss i stycken ibland, alla är så ledsna och hitta en rätt väg att gå i denna förtvivlan är inte lätt. Vi kämpar varje dag med att hitta vägen vi måste gå nu, det finns inga genvägar, det finns bara en väg och den går i den värsta tänkbara terräng med stup ibland, snår som man måste slå sig igenom, lerig och hal väg, berg som man måste klättra över. Vädret gör att sikten är dålig, man går i en tjock dimma och har ingen aning var man är eller var man är på väg, ibland stormar det ibland regnar det. Det känns som man aldrig ska komma ur denna täta djungel, men helt plötsligt öppnar sig skogen och man kommer till en vacker äng och få ro en stund, dessa stunder gör att man hittar kraften att fortsätta vidare på vägen igen. Det är längtan efter att komma till en ny äng är drivkraften som gör att man orkar, när man väl är på ängen vill man inte lämna den, man vill stanna där, man njuter av varje tiondels sekund, man suger åt sig allt det vackra allt den kraften man får där. För man vet att det bara varar en kort kort stund, för sedan måste man gå vidare. Innan din död bodde jag på den där ängen, jag var lycklig, jag var så tacksam för att jag fick bo där. Tänk om jag hade haft denna visdom tidigare, tänk om jag hade sett vad jag hade ännu mer än vad jag tidigare gjort.Då hade jag haft fler minnen av dig, jag hade varit med dig på den där ängen oftare. Jag hade suttit där och tagit in all den kärlek du gav ännu ännu mer än vad jag gjorde, jag hade försökt fylla hela min själ av dig, lagt min kind mot ditt bröst och gosat oftare, men det hade inte hjälpt, du fattas lika mycket hur mycket jag än försöker komma ihåg dina kramar, dina pussar, ditt skratt och ditt vackra utseende. Jag älskar dig!
090528
1 års dagen närmar sig med stormsteg, det har gått så fort och ändå känns det som tiden stannat. Nu ska jag skriva din minnesannons, planera någon form av minnestund och försöka förstå att du verkligen är borta, du kommer inte tillbaka. Vad skriver man i en minnesannons som sammanfattar saknaden efter dig? Det finns inga ord i världen som kan förmedla det. Att anpassa livet efter din död är den tuffaste matchen jag någonsin haft. Jag blir aldrig densamma igen utan måste försöka lära mig leva med den jag blev nu. Det är inte lätt när omgivningen förväntar sig att man ska bli som vanligt, som man var innan din död. Igår var jag på föräldramöte på din gamla skola där din bror nu ska börja till hösten, sist jag var på den skolan var när du gick där. Det var samma lärare, samma rektor och samma personal där. Överallt påminns jag om dig, och stundtals kändes det som jag inte fick luft när jag satt där. Men samtidigt måste jag tvinga mig att möta allt som jobbigt för även om det är tungt att möta så hjälper det mig att bearbeta sorgen. Tårarna som faller läker mig lite lite lite varje gång. Dina bröder verkar bearbeta sorgen på ett bra sätt, de pratar om dig, du är med oss hela tiden, all vår energi går åt till att finnas där för dem. När energin tar slut så blir det täcket över huvudet någon dag med massor av gråt för att sedan få ny energi att orka med vardagen. dina bröder måste bli sedda mer nu än någonsin. Min kärlek till dem är lika stark som kärleken till dig, skillnaden är att jag kan ge den till dem, men kärleken till dig finns ingenstans att göra av nu. Halsbandet med bilderna på er tre är snart klart och jag längtar tills det hänger om min hals och jag stolt kan bära mina tre underbara pågar med mig överallt. Jag älskar dig min underbare påg!
090524
Helgen har varit rätt lugn, förutom kalas har vi mest tillbringat tiden hemma med dina bröder. Det nya livet efter dig har jag definitivt inte vant mig vid. Jag kommer på mig själv att jag drar mig undan folk för att inte förstöra deras festhumör, det är bättre jag håller mig i utkanten för att de ska kunna ha trevligt, jag påminner dem om livets svåra. Låter kanske helt galet, men jag kan inte hjälpa dessa tankar. Det känns som om folk är så rädda att säga saker som sårar mig så att de inte kan vara naturliga. De vill fråga hur jag mår, men vågar inte för de är rädda att jag blir ledsen då. Många pratar på nervöst, andra blir tysta, ingenting är som vanligt längre, alla blir på helspänn när jag är i närheten. Jag har precis som du alltid känt av personer och hur de mår, det är en förmåga vi har, dina bröder har samma förmåga, men ibland blir denna förmåga att just känna av vad folk tänker väldigt jobbig, men den går inte att stänga av. Dina vänner säger allihop "att om jag mådde dåligt såg Basti det direkt och kramade om mig, pratade med mig tills jag mådde mycket bättre". Du kom in i ett rum och kände av alla energierna där var, du lös upp rummet med din energi för du hade en sådan utstrålning och en stark aura. Du fick bära många människors problem på dina axlar, för tyvärr är där många ungdomar idag som mår väldigt dåligt. Du gav så mycket kärlek till oss du tyckte om, den värmer fortfarande och ingen som någonsin mött dig glömmer dig någonsin. Jag är så stolt över att du var min fantstiska påg! Jag är så tacksam för att jag fick nästan 21 år med din kärlek. Saknaden och tomheten efter dig är lika stor som kärleken var. Du var min förstfödde, du visade mig en kärlek som jag aldrig i min vildaste fantasi kunde föreställa mig fanns. Jag fick uppleva den en stund, sedan försvann du och smärtan i mitt hjärta är lika stark som kärleken jag har för dig. Tänk om jag hade vetat att du bara skulle stanna en kort stund här hos oss, då hade jag aldrig släppt din varma goa famn, jag hade fått dig och skratta hela tiden, för ditt skratt värmde ända in i själen. Oj vad du hade tyckt jag var jobbig om jag hade "limmat" mer på dig än vad jag redan gjorde hihi. Oj vad du hade tyckt jag var jobbig som hela tiden försökt få dig att skratta, du hade sagt "sluta nu, du är så tjatig mamma, det är inte roligt". Men det hade det varit värt, för jag är din tjatiga, limmande mamma som aldrig får limma och tjata på dig mer. Jag älskar dig min underbart vackra son! Jag saknar dig lika mycket som jag älskar dig!
090523
Den 16/6 2008 förändrades vårt liv, du försvann från oss då. Smärtan i mitt hjärta kommer aldrig att försvinna. Innan detta datumet kunde tanken ibland slå mig om hur jag skulle reagera om något av mina barn dog. Den tanken varade aldrig länge för det gjorde för ont att tänka så, jag trodde att om jag drabbades av den värsta av sorger skulle bli inlagd på "gula huset" resten av mitt liv. Nu sitter jag här med faktumet att du är död, det drabbade mig, det kan drabba vem som helst, jag trodde att kärleken till er skulle beskydda mig från detta, men kärleken övervinner inte allt. Jag vet att de som står runt oss nu försöker förstå vår smärta, men som tur är slipper ni förstå det värsta i den smärtan, hjärnan är funtad så för att skydda er, precis som den skyddade mig innan. Vill du försöka känna efter vad vi går igenom så kan du läsa vidare, orkar du inte så låt det vara.
Tänk att få ett telefonsamtal när du sitter i soffan och tittar på tv, helt oförberedd, helt ovetande om att det har hänt något. Tänk att det är ditt barn du får höra om " Det har hänt något hemskt, ditt barn har krockat, ditt barn finns inte mer". Tänk hur du får ringa dina nära och berätta att deras barnbarn/kusin/syskonbarn/kompis har dött. Du får höra deras skrik och förtvivlan medan du själv intalar dig att det är någon som stulit bilen och krockat den, det är inte ditt barn som dött det är någon annans. Tänk sedan att du ska försöka vara stark för alla andras reaktioner i telefon, besök mm mm. Samtidigt så ska du träffa en begravningsbyrå och planera en begravning, du ska välja kista till ditt barn, du ska bestämma om ditt barn ska begravas hel eller kremeras och läggas i en urna. Du ska välja präst, kyrka och leta psalmer, texter som ditt barn skulle vilja ha. Du ska hitta en sten till den gravplatsen du valt, på den stenen ska välja text, stil på texten mm. Du ska ha en begravning för ditt barn, med massor av människor du inte känner som vill säga farväl. Du ska ta emot folk som vill komma hem och folk som ringer för att visa sitt deltagande fram till begravningen. Efter begravningen blir det tyst, alla tror att du gått vidare med ditt liv, men det är då det börjar, det är då chocken släpper, det är då alla dessa känslor ska bearbetas. Känslor som du aldrig har känt innan, känslor av ångest, saknad och en ledsamheten som går ända in i märgen. Känslan av att folk undviker dig, känslan av att de inte vågar frågar hur du mår, för de är så rädda för att de ska få ett ärligt svar. Tänk dig sedan att du ska klara av varje dag utan ditt barn, du ska gå igenom jul, födelsedagar mm med en stol tom vid bordet. Du ska skriva en minnesannons till ett-årsdagen efter ditt barns död. Vilka ord beskriver saknaden och tomheten och kärleken efter ditt barn? Jag har bara börjat min resa genom sorgen efter mitt älskade barn, en resa som kommer att vara hela livet, den tar aldrig slut, för en stol är alltid tom här. Men jag ska kämpa för att leva med sorgen och inte ätas upp av den. Jag vet att min älskade Basti vill se mig skratta, jag vet att han önskar mig all lycka i världen, jag vet att min Basti älskar mig fortfarande fast han inte kan visa det på samma sätt som innan. Min älskade Basti du var unik, det finns ingen som är som du var. Du var den bästa Basti i hela världen! Jag älskar dig!
090522
Igår var jag och hälsade på din farmor i Valjeviken, där hon är en vecka varannan månad. Denna gången är hon där för att din farfar har opereras i måndags och hon klarar inte att vara hemma själv. Din farmor och farfar är så starka, tappra och kärleksfulla. När jag är med dem känns det som du är med oss. Du älskade dem väldigt mycket och ända sedan du var väldigt liten hade du och farmor en väldigt speciell relation som få har med sina äldre släktingar. Var det student eller stora kalas gick du förbi alla utan att krama dem, för du ville visa din farmor att hon kom först, hon fick alltid första kramen. Du hjälpte dem att måla stugan, klippte deras gräs, stapla ved mm mm. Den dagen du krockade var du på väg till dem för att klippa gräset. Deras styrka är beundrar jag, din farfar tar hand om din farmor hemma helt själv. Han har gjort det i många år, din farmor är unik inte bara för sitt varma hjärta utan hon är den enda som levt så många år med ALS. Valjeviken ligger vid havet och där är underbart vackert, jag fick en rundtur, vi fikade i paviljongen vid havet ihop med alla andra som var där. Vi pratade, skrattade och njöt av den fina naturen där. Det blev en väldigt mysig eftermiddag. Känslan av din närvaro där finns kvar ännu, den ger mig energi och jag vill ha den känslan länge till. Vi saknar dig så mitt hjärta.
090520
Just nu har jag lite energi igen, skönt att slippa det tunga ett tag. Dina syskon mår så dåligt när de ser mig så ledsen, de kramar, pussar och bedyrar sin kärlek hela tiden. Jag fick en så fin teckning av Rasmus på min 40-årsdag med massor av hjärtan och med texten "Du är världens bästa mamma. Jag älskar dig" Tårarna kom av lycka då. De är så lika dig dina bröder, de har samma empatiska förmåga, de vill ta bort min smärta. Det ger mig så dåligt samvete att de ska behöva känna så och se mig sådan, men det är så livet blev för dem. De saknar sin bror lika mycket som jag saknar dig. Vi fick ändå en rätt mysig söndag med fotboll, frukost ute och restaurang på kvällen. Vi pratade, kramades mycket denna dag, de vet att jag älskar dem lika mycket som jag älskar dig. Jag har nu beställt ett halsband där bilder på er alla tre ska graveras in. Det är så viktigt för mig att hylla er alla tre, för de måste känna sig lika viktiga som du är för mig. Min sorg efter dig kan inte få de att känna sig mindre älskade. Min stolthet över mina underbara pågar har inga gränser.
Vår bröllopsdag blev det inget av då jag var under täcket den dagen, nu har vi bestämt att fira den en annan dag med picknick vid havet och det ser jag fram emot mycket. Vi försöker hylla kärleken så gott det går här nere på jorden, jag hoppas du ser det Basti, jag hoppas du hjälper oss att göra det. Vi behöver all hjälp vi kan få av dig att fortsätta göra det. Jag älskar dig!
090518
Solen har strålat hela helgen här i skåne, den brukar ge mig energi, men inte denna gången. Idag regnar det, men trots regnet återvänder min energi igen. Detta är ett långt sorgarbete jag måste ta mig igenom, det går upp och det går ner, idag är det på väg upp ur det svarta hålet. Sorgen efter ett barn liknar ingen annan sorg, det finns inget "sorgeår" där det vänder efter det. Forskningen visar på mellan 5-10 år att bearbeta ett förlorat barn så pass mycket att man kan gå vidare. Men det är en livstidsdom som jag måste lära mig leva med. Jag måste hitta mig själv igen, för den jag en gång var försvann den dagen du försvann. Det tar tid att hitta sitt "nya" jag, men jag kämpar varje dag. Denna helgen har varit väldigt tung, dels för att det är 11 månader sedan du lämnade oss, dels för att det var min första födelsedag utan dig. Jag försökte känna efter om jag kunde känna din närvaro, men jag försökte nog för mycket. Jag fick en fin present av kärlek från mina nära som jag inte klarade av att genomföra. Nu mår jag dåligt för att jag inte kunde leva upp till deras förväntningar, men jag kan inte köra över mig själv för att göra andra glada. Sorgen efter dig måste få bearbetas på mitt vis. De dagar jag är nere är en del av läkningsprocessen, jag vet att jag kommer upp igen och förhoppningsvis kommer de där dalarna med lite större mellanrum med tiden. Jag klarar vardagen, jag ser mina barn, min man och min familj, vänner. Jag kämpar varje dag med att vara närvarande för de jag älskar, men vissa dagar behövs för att tillåta mig gråta ut ordentligt, det är så sorgen arbetar.
Vi var vid din grav flera gånger denna helgen, jag satte fina rosor, tände ljus och pussade på din sten. Där är så fint nu på våren, fåglarna sjöng för dig. Jag kunde nästan höra din mörka röst sjunga "ja må hon leva" för mig. Min kärlek till dig är så stark, min längtan efter dig är lika stark. Jag älskar dig min underbara son!
090516
Klockan är nu 18.00, för 11 månader sedan levde du fortfarande, du hade ca 15 minuter kvar att leva. Dessa dagar är otroligt tunga, jag går igenom din sista dag varje gång. Ca kl 18.15 träffade bilen trädet och ditt korta liv var slut utan att jag fick hålla din hand när du vandrade vidare, det gör så ont min älskade påg. Jag saknar dig så. Många frågor finns i mitt huvud. Tänkte du på mig när du förstod att det skulle ta slut? Gjorde det ont? Finns du här nära mig nu? Varför tjatade jag så på dig att ta körkort? Du hade det bara i 4 månader, om du hade väntat lite till att ta det, hade du levt då? Idag har det mest varit täcket över huvudet för min del, vår bröllopsdag blir inte firad så som den brukar bli. Tårarna slutar inte rinna idag för mitt liv blir aldrig som det har varit, min saknad efter dig kommer alltid finnas där. Jag älskar dig min underbare, vackre, fina roliga och snälla påg!
090513
Din lillebror fick en fin födelsedag, den firades i dagarna tre kan man säga. Han hade bowlingkalas på fredagen för sina kompisar, på lördagen hade vi släkten här och spelade kubb. I måndags kom min kompis Gullan med sin lilla sportbil och hämtade honom i skolan. Hela skolan stod runt bilen och var avundsjuka på honom, de ville också åka. En 6 årig kille frågade Gullan om hon hade någon man, hihi kul att det är så killar tänker. Han skulle kunna tänka sig att bli ihop med henne. Sedan körde vi och fikade och efter det fick Wille också åka en sväng. Tack Gullan för att du ställde upp på detta. För mig är det guld värt att se en glimt av lycka i mina barns ögon. Jag har blivit beroende av att försöka få deras ögon att tindra om än bara en kort stund. Fina presenter fick han, bla Joe Labero biljetter så hans födelsedag är inte slut än. Jag skämmer bort dem, men det är det värt.
När du fyllde år var det också upplevelser vi gav dig i present, vi har varit på många roliga ställen och hittat på en massa kul genom åren. Jag är så glad att det är sånt jag gav dig för det är de minnena jag har kvar nu. Ikeas startpaket har varken du eller jag någon nytta av nu. För bara ett par år sedan fick du en Göteborgshelg med mig och Alan, bara vi tre på hotel där, syskonen fick stanna hemma. Vi hade en fantastisk helg vi tre. Liseberg, shopping och mycket snack och skratt. Vi var på en pizzabuffe restaurang där ni fick skäll av servitören för att ni bara åt pålägget på pizzan. Ert fnitter och er roliga torra humor var något som jag kunde lyssna på i timmar, trots att jag nästan aldrig förstod era interna skämt. Där är många fina minnen med dig, jag önskar så att de kunde få fortsätta komma, men livet blev inte så, vi får vårda de fina minnena vi har av dig ömt. Jag saknar dig min älskad påg!
090509
Idag har vi kalas för din älskade lillebror Rasmus som fyller hela 12 år på måndag. Brödet är i ugnen, köttet ligger i marinad och städningen snart klar. För ett år sedan var du med på Rasmus kalas, idag kommer din stol stå tom här. Känns så overkligt. Förra året kom du in genom dörren och ropade HEJ med din höga mörka röst. Du hade köpt en fin skjorta till din bror, du var så stolt över ditt köp, så som du alltid var för att du letade alltid efter det där lilla extra fina att köpa till oss. Rasmus 11 årskalas var det sista kalaset du var med på här i vårt hus, om jag hade vetat att det var det sista hade jag kramat dig ännu hårdare, vägrat släppa, hållt fast dig så du hade fått stanna kvar här med oss. Skrattat med dig, jag hade inte slutat titta på dina vackra blåa ögon eller ditt vackra leende. Nu får jag försöka bita ihop min saknad och göra ett rolig och mysigt kalas för din lillebror, måste hylla honom och jag vet att du är med oss på något konstigt vis. Vi måste leva vidare utan dig, hur ont det än gör, hur mycket vi än hade velat ha dig tillbaka här. Jag kan inte krypa ner i marken och ligga runt din urna som jag vissa dagar skulle vilja, bara ligga där och hålla om dig. Livet förändrades på ett enda litet ögonblick, nu måste vi lära oss leva med den förändringen. Det är en svår uppgift att lära, men vi kämpar varje dag, varje sekund. Ikväll ska jag ta en öl för dig och skåla uppåt molnen, ska försöka se om du badar i ett av molnen. Puss på dig min långa, vackra, intelligenta, roliga, busiga påg
090505
I helgen fixade vi lite med huset, var vid majbålet och umgicks med vänner. Spontana middag gillar jag skarpt. Det var en mysig helg med lite extra tid att umgås. Dina syskon har spelat fotboll, lekt och myst med oss. De är så tappra båda två, de kämpar på trots att deras små hjärtan är sargade. De bråkar mer nu än innan, tror att det är deras sätt att få ur sig sin frustration över att du är borta. Jag förstår dem, för om inte jag kan förstå mina känslor hur ska då barnen kunna göra det. Det är så skönt de dagar man mår lite bättre, de dagar man orkar le lite, även om leendet inte kommer ända nere ifrån hjärtat längre, liksom skrattet kommer det nog aldrig komma riktigt ända in i hjärtat igen. Det är en sådan sak jag får lära mig leva med. Jag försöker se livet på ett positivt sätt, har alltid gjort det, kommer aldrig ge upp att göra det. Det är ännu viktigare än någonsin att se det jag har, se naturen, se allt det som gör livet vackert, kärleken till mina nära ger mig orken att klara av saknaden efter dig. Men ibland gör det så ont att det inte går att ens försöka tänka så. Min kärlek till dig får jag numera skicka upp bland molnen, det gör så ont, jag har ingen annanstans att skicka den, saknaden efter dig kan aldrig bli positiv, jag kan inte se något vackert i det, kommer aldrig att kunna göra det. Även om vissa dagar är okej så behövs det så lite för att det ska rasa igen. Det räcker med att någon försöker gömma sig från mig i affären för att de inte vågar möta mig. Att de dessutom tror att jag är så dum att jag inte ser dem gör ännu ondare. Men det är något jag får lära mig leva med, andras rädsla kan jag inte göra något åt.
Idag gick jag igenom en massa papper till försäkringskassan, jag var inte beredd på att din och min journal från förlossningen var där. Att läsa om när du föddes, dina första dagar på Biva och komma ihåg känslan jag hade när du låg där i kuvösen, hur orolig jag var för dig, hur många tårar jag fällde dessa dagar är väldigt jobbigt. Vilken tur att jag inte då visste hur många fler tårar jag skulle fälla för din skull, dessa tårarna kommer aldrig ta slut, de kommer finnas med mig resten av mitt liv, tårarna av saknad efter dig. Fy fan Basti vad det gör ont att du inte finns här med oss längre. På lördag har vi kalas för din lillebror, en stol kommer att stå tom då, på måndag fyller han 12 år. Han får ingen present av dig i år, men den skjortan han fick av dig i fjol kommer han att ha på sig. Snart är det 11 månader sedan du försvann, samma dag har jag och Lasse 11 årig bröllopsdag, dagen efter fyller jag 40, vet inte hur dessa dagarna blir, men det blir inget firande för du kommer inte att hålla ett av dina berömda tal. Jag älskar dig min underbare fantastiska påg!
090430
Livet med denna stora sorg efter dig är verkligen en berg och dalbana som man inte har någon som helst chans att styra. Vissa dagar håller man sig på en rätt jämn nivå, medan andra dagar åker man rätt ner i ett svart hål, utan någon förvarning. Jag har varit nere i det svarta hålet ett par veckor nu, det är fruktansvärt jobbigt, men samtidigt är jag övertygad att jag behöver vara där ibland för att bearbeta. De dagar man är där nere är de dagar hjärtat förstår att du är död, du är borta för alltid, du kommer inte tillbaka. Nu har karusellen vänt och sakta med säkert är jag på väg upp igen, när jag är där nere på botten vet jag att det snart vänder igen och det är nog den känslan som gör att man orkar.
Igår hade jag en väldigt bra dag, den började med en lång promenad med hundarna och min älskade storasyster Irene vid havet i solen. Min underbara älskade storasyster, din gudmor är där vid min sida alltid. Helt osjälvisk och med ett hjärta av guld tog hon hand om mig genom att först balansera mig, sedan klippa mig och därefter testa om jag behöver några tillskott för att må bättre. Irene är utbildad alternativare inom bonotologi och även yogainstruktör. TACK!!! Jag har inte ord för min kärlek till dig älskade syster! Vi hade en alldeles underbar förmiddag med både skratt, tårar och prat om dig Basti. Ni två hade en väldigt speciell relation med mycket bus och mycket humor. Jag vet att du älskade henne lika mycket som jag gör.
På eftermiddagen hade jag mys med din guddotter på stan, vi köpte tyg till din kudde som hon har fått, vi fikade, snackade och skrattade, du fanns med även här. Jag har alltid haft en underbar relation med dina kusiner och för mig känns de som mina egna töser. De har alltid varit mycket hos oss och när de var mindre sa de att jag lånade dem som mina döttrar för att jag inte har några töser.
Det är viktigare än någonsin att se det som finns runt omkring, uppskatta livet och den kärlek det ger. Jag är väldigt lyckligt lottad som har all denna kärlek. Den kan inte kompensera saknaden efter dig, men den kan hjälpa mig försöka ta vara på det livet jag har kvar. Jag har en skyldighet att försöka leva livet fullt ut, för jag har bara dessa åren på mig. Jag vet att du vill se mig leva, skratta och inte gräva ner mig totalt för att du inte kan följa med och leva livet med oss. Jag gör mitt bästa, men ibland tar saknaden och sorgen efter dig över. Jag älskar dig min underbara påg!
090427
Efter en helg med mycket fotboll och mys med dina syskon är det nu måndag igen. Wille vann sin första match med 11-5, han stod i mål och gjorde flera fina räddningar. Han var så stolt och lycklig, han såg så rolig ut där i målet, för ibland glömmer en 6-åring vad de gör och tittar på annat håll eller står i sin egen drömvärld. Andra matchen gick inte lika bra, där mötte de sin överman. Wille är en speciell kille som verkligen går sin egen väg, precis som du alltid gjorde, så efter två mål åt det andra laget ville han inte vara med längre för att hans ben hade somnat sa han, hihi. Rasmus spelade också två matcher i helgen med samma resultat, en vinst och en förlust. Han gjorde mål i vinstmatchen och var väldigt lycklig över det. Hans andra match kom din bästis Alan och tittade på med oss, han har varit hemma i Sverige och myst med oss denna veckan. Rasmus har samma känsla för laget som du hade, han klappar om målvakten när denne har släppt in ett mål, han är den som peppar de andra i laget mest, han får ofta vara lagkapten just för att han är sådan. Dina bröder är så lika dig fast på olika sätt. Jag blir så stolt över dem, och jag vet att du sitter där på ditt moln och ler stolt för att de är så underbara. De för dig vidare i sina hjärtan och genom sitt sätt att vara. Jag är världens stoltaste mamma till mina tre pojkar. Önskar så att du kunde vara här med oss och lära dina bröder allt du kunde, för du hade mycket kvar att lära dem. Nu får det bli min uppgift att föra dig vidare genom dem. Jag saknar dig min älskade påg så det gör ont ända in i själen.
090425
Soluppgången var så vacker i morse, det ger energi att stå där och titta på den, samtidigt som fåglarna är i full gång med att bygga bo och sjunga in våren. Idag är det din lillebror Wille's första fotbollsmatch, han är så spänd. Han vaknade tidigt och berätta hela dagens planer för mig. Kameran är laddad och kaffekorgen snart klar, det ska bli kul att se de små 6-åringarna irra runt på planen som små kalvar på grönbete. Jag kommer ihåg din första hockeymatch, hur spända ni var, redan då ville du vara målvakt. Vi har den matchen på video, ni åker runt på isen på lädret på skrillorna, ni hade bara små mål så det var inte så mycket för dig att täcka som tur var. Willes ögon är stora av förväntan och spänning, kommer du ihåg känslan? Det gör jag. Jag önskar så att du kunde vara med och titta idag, för jag tror att du hade blivit väldigt stolt över din lillebror. Han har samma bollkänsla som du hade när du var liten, där är så mycket han är lik dig i, ni var så nära ni två. Din lillebror saknar dig så mycket. Jag hoppas att när han blir större kommer ihåg hur nära ni två var. Jag vet att Rasmus kommer att komma ihåg känslan av att ha dig här, men Wille är lite mindre. Hoppas du sitter där på ditt moln under matchen idag och hejar på din lillebror. Vi saknar dig!
090421
Våren smyger sig på och med den fågelsången som är så härlig att lyssna på. Duvorna sitter i trädet utanför fönstret och kelar. Våren är min bästa årstid, då allt får liv. Naturen ger så mycket kraft i vanliga fall. Nu är det första våren utan dig och få kraft av den. Det är inte lätt för min rygg och nacke har totalt havererat igen, det tar all kraft just nu. Med kraftlösheten kommer isoleringen och med isoleringen kommer ledsamheten, saknaden blir så mycket starkare, just för där blir så mycket tid att tänka. Frågorna är så många och de snurrar i huvudet ännu mer nu. Jag har en positiv grundsyn på livet trots att det inte alltid varit ett lätt liv, tror att det är den positiva synen som gör att jag orkar kämpa lite till. Jag försöker se det positiva i allt, men att hitta något positivt med saknaden efter dig kommer aldrig att gå. Din död satte allt på sin spets, hela min syn på livet förändrades. Jag trodde att om jag bara ger mina barn en kärleksfulll, trygg uppväxt med mycket positiv förstärkning så skulle mina barn vara skyddade mot livets motgångar. Ojoj vad fel jag hade, jag kan aldrig skydda mina barn tillräckligt, jag kan aldrig skydda dem mot döden hur mycket jag än försöker. Du dog trots all kärlek, trots all styrka jag gav och hur mycket jag än försökte ge dig styrkan genom inre självkänsla och självsäkerhet. Hela min livfilosofi rasade min din död, kärleken klarar inte av att stå emot döden.
Förra veckan var det mest sängläge för min del, nacken orkade inte hålla huvudet uppe. I helgen försökte jag trots smärta vara uppe, för vi var på din guddotters kalas i lördags. Jag gav henne en av dina favoritkuddar som hon ska få välja tyg till och som hon kan ha att krama när hon känner sig lite nere och saknar dig. Vi är många som saknar dig och som hade behövt en av dina kuddar, det kändes på kalaset att din stol var tom. I söndags var det dop för en annan släkting, en söt liten kille med hela livet framför sig. Jag bet ihop när jag gick över kyrkogården in i kyrkan, jag bet ihop inne i kyrkan, satt mest och kelade med din lillebror, klarade inte av att lyssna på vad prästen sa. Trodde inte att det skulle vara så jobbigt att gå i kyrkan som det var, men allt kom tillbaka därinne i kyrkan, minnet av din begravning, minnet av din kista uppe vid altaret, minnet av din bild och alla fina blommor i gången. Men jag klarade det, jag bröt inte ihop där. Kanske blir det lite lättare nästa gång? Jag vet aldrig hur jag reagerar i olika situationer, jag kan aldrig förbereda mig på hur jag ska reagera. Sorgens klor slår till helt oförberett, som ett riktigt käftaslag golvar den en helt utan förvarning. Den tar ingen hänsyn till att man är bland folk man inte vill/kan visade den för. När den slår klorna i en, finns det inget att göra mer än att låta den slå ut i gråt, det är ända sättet att få det ur sig, men att stå bland folk man inte känner sig trygg med och som inte förstår är väldigt jobbigt, man känner sig blottad, man känner sig så naken. Att inte kunna ha kontroll över den är det värsta med den, att inte kunna sätta på sig masken och le och låtsas att allt är okej. För mig är det viktigare än någonsin att vara mig själv, säga min åsikt, jag kan inte spela ett spel och sätta upp en fasad, då är jag inte sann mot mig själv och andra.
I söndagskväll var tre av dina kompisar här, vi spelade spel, Rasmus trollade lite, grillade korv och drack kaffe/saft. En mysig kväll med dina goa kompisar, Rasmus blir så glad när de kommer, han vill inte gå och lägga sig, han vill vara dem nära. Det vill jag med och jag är så glad att de kommer till oss och myser och att de låter mig vinna i plump. Du har mycket kärlek här nere, men det vet du om, du känner den hoppas jag. Saknar dig min förstfödde underbara, intelligente, humoristiska, busiga, vackra påg! Älskar dig!
090417
Dagen igår drog mig tillbaka 10 månader, jag upplevde den dagen en gång till i detalj. Täcket drogs över huvudet för orken tog slut. Huvudvärken spränger fortfarande efter alla tårar. Jag upplevde dina sista minuter då luften och livet gick ur dig. Jag hoppas att du har det bra nu och att du slapp lida dina sista minuter/sekunder i livet.
I det livet innan kunde jag ibland slås av tanken att mista ett av mina älskade barn, precis som alla föräldrar gör. Och precis som alla föräldrar gör så slog jag bort tanken väldigt fort för den gör för ont att försöka sätta sig in i. Jag förstår rädslan folk runt om känner för vår sorg, jag har också känt den innan. Ingen vill sätta sig in i den känslan för det gör för ont. Nu kan jag inte slå den ifrån mig fast att jag önskar jag kunde göra det så som de runt omkring kan göra. Jag måste genomleva den, jag måste överleva den, jag måste hitta mig själv igen. När sorgens klor sätter sig fast i hjärtat som den har gjort på mig så måste jag ta in lite i taget. Jag förstår bara stundtals att du är borta. Kroppen och själen är funtad så att bara förstå stundtals. För de stunder man förstår då gör det så ont att jag håller på att gå i bitar, de stunder jag håller ihop och står upp, de stunderna är då jag inte förstår. Vår kropp är fantastiskt just för att den jobbar ihop med kropp och själ. Därför tar det sådan tid för sorgen att bearbetas. För den kan bara bearbetas lite, lite i taget, den kan inte skyndas på, den måste få ta sin tid. När man mister ett barn finns det inget sorgeår, det tar många år att ta sig igenom. Jag skriver detta för att försöka få er att förstå att det kommer göra ont läääänge till, det kommer göra ont hela livet, jag måste få en chans att försöka hitta ett nytt sätt att leva med smärtan efter mitt barn. Jag vet vilken rädsla ni känner när ni ska bemöta mig, jag förstår den, jag lever i er värsta mardröm så jag förstår om ni inte vill ta in min smärta. Jag har skrivit mycket om just det här att bemöta oss och tänkte nu skriva vad jag önskar av er. Mina tårar läker mig, de är inte farliga, du får gråta du också, kanske delar vi en stund som läker oss båda lite. Det är inte du som gör mig ledsen. Att fråga hur jag mår är inte farligt, orkar jag prata gör jag det då, annars låter jag bli. Möt min blick när vi möts, gå inte undan och göm dig för mig, jag ser när du gör det och glömmer det aldrig, för det gör ont. Du behöver inte säga något, det finns inga ord att säga, men du kan ge mig en klapp på axeln som visar att du bryr dig. Prata inte på nervöst om ditt eget liv och dina barn, ge mig lite utrymme att kanske öppna mig. Döm mig inte för hur jag hanterar min sorg, för alla sörjer olika och inga sätt är rätt eller fel. Jag sörjer på mitt sätt och det är det rätta för mig. Jag kämpar varje dag med att gå vidare utan min Basti, så stressa mig inte med kommentarer som nu är det rätt länge sedan. Våga fråga, våga finnas där för oss, få mig inte att känna att jag är obekväm att vara med för att mina tårar kan trilla när som och då förstör jag stämningen. Jag kan inte sluta existera för att inte förstöra stämningen. Jag finns, jag måste fortsätta finnas till här på jorden, jag kan inte be om ursäkt för att jag finns. Min saknad kommer finnas med mig hela livet, måste göra det bästa med det jag har kvar. Som tur är har jag mycket kvar, jag är trots allt lyckligt lottad.
090416
10 månader idag sedan du lämnade oss, tårarna vill inte ta slut idag. Du fattas här mitt hjärtas påg. Finner inga egna ord idag för min saknad, men den dagen för 10 månader sedan kommer igen i minnet idag. Den värsta dagen i mitt liv och det var bara den första på resten av det "nya" livet utan dig. Jag har mist min förstfödda, min stolthet, min Bästi. Vem är jag nu? Jag var en stolt trebarns mamma till underbara pågar, nu har jag bara två kvar här.
090410
Var och köpte påskägg till dina bröder idag. Jag kunde inte köpa något till dig.... Du brukade få ett med choklad som du älskade och pengar, men nu får du en blooma vid din grav istället. Min Basti vad det gör ont att leva här utan dig, det gör ont ända in i själen. Ikväll tittar vi på Så ska det låta så som vi alltid gjorde när du var mindre, och som din gammelmormor alltid tittade på när hon levde. Det ger en känsla av samhörighet med er att titta på det. Många låtar ikväll som ger mig många minnen, Gyllene tider, Jocob Hellman mfl. Det gör ont... Hittade en sak som jag skrivit till dig för två år sedan när jag gick en kurs i aktivt föräldrarskap. Jag skrev en till mig själv, en till Lasse, en till Rasmus, en till Wille och en till dig. Du hade sparat den på ditt rum, den betydde något för dig, det känns bra.
Såhär har jag skrivit:
Till Basti!!
Jag tycker om när du kramar mig
Jag blir glad när du ringer och är snackig, och när du skrattar.
Jag är tacksam för att du är ärlig, lojal och visar känslor. Och att du är ambitiös och målinriktad.
Jag glömmer aldrig när du lärde dig åka skidor på "stockholmsvis".
Jag är lycklig för att du vet vad du vill och är en egen individ och att du är så smart.
Jag lärde mig av dig att kärleken är större än vad jag någonsin kunde föreställa mig.
Du gör en insats i vår familj genom att du är en bra förebild för dina brorsor genom att du alltid är dig själv.
Jag önskar så att jag hade skrivit att du aldrig fick lämna mig för då brister mitt hjärta. NU är det brustet och jag kan aldrig laga det. Du visade mig den villkorslösa kärleken och den är jag dig evigt tacksam för, men fyyyy vad ont den gör nu. Jag älskar dig mer än livet, min Bästi, min stolthet!
090409
Oh vad jag önskar jag kunde ta kvasten och flyga upp och hälsa på dig idag. Istället får vi andra stanna här nere och titta efter dig bland molnen. Igår var jag vid din grav och planterade lite, tände ljus och tog bort lite gammalt pynt. Jag kan knappt titta på stenen med ditt namn på, det gör så ont min älskade påg. Hur kunde det bli såhär? Trots att det gör ont så känner jag din närvaro här hela tiden, jag hör ditt härliga orginella skratt ibland. Jag känner din smekning på min kind, kanske inbillar jag mig bara för att jag så gärna vill, men det spelar ingen roll för det gör att jag orkar lite till. Det ger mig styrkan att stå upp och ta vara på de jag har runt omkring mig. Idag kommer min favoritkusin Marie på besök med sina goa pågar. Det blir nog både skratt och tårar. Jag är så tacksam för att hon har funnits med oss i tanken och i hjärtat alla dessa månaderna av helvete. Jag tror hon har ärvt sin empatiska förmåga av din gammelmormor, precis som du och jag har gjort. För oss blir det inte mycket påskfirande, jag orkar inte pynta, kanske vi orkar måla lite ägg och kanske vi lägger ett på din grav. För oss blir det en helg som alla andra, med god mat, gott vin och lite vårfixande. Vi ska göra färdigt ditt gamla rum till lillbrorsan och Lasse har lovat honom att bygga en fräck koja där som ska se ut som en riddarborg. Du vet hur mycket Lasse tycker om att bygga saker så den blir nog väldigt fin och orginell. Jag älskar dig och vill att du får en fin påsk var du än är. Saaaaknar dig min stolthet!
090407
Vi får fortfarande inte riktigt rätsida på hemsidan här, men vi kämpar på med den. Är det du Basati som retas med oss? Ljusen brinner här för dig varje dag, men din grav har jag fortfarande inte orkat gå till. Jag vill göra fint där för dig, men har ingen intiativförmåga alls just nu. Du skulle varit med på Boda Borg i lördags, det hade du tyckt var skoj. Dina syskon gillade det och där var många i din ålder och lekte. Jag tror att jag ska fråga dina kompisar om vi kan åka dit och leka en dag. Vi hade gjort succe där ihop. Att se dina syskon ha roligt har jag blivit beroende av, se de skratta, se deras ögon tindra, för jag vill lindra deras smärta lite. Jag vet att den inte går att lindra helt, men vi måste försöka få lite glädjeämnene om vi ska orka utan dig. Jag har inte dåligt samvete för att vi skrattar, det är så viktigt i ett tungt sorgarbete att försöka skratta och det gjorde vi på Boda Borg.
Jag såg din första cykel hos mormor och morfar i fredags. Nya minnen kom upp, jag köpte den billigt och satt i två dagar och putsade upp den så den skulle se ny ut. Du blev så lycklig för din cykel. Morfar lärde dig cykla på den, du var så stolt när du fixade det. Du cyklade på era indianstigar som ni kallade dem i åhus, vi kallade dig smygande fisen.
090402
Här är mycket just nu, två extra hundar som är alldeles underbara, många Wille kompisar och många möten kvällar. Vi håller dessutom på att göra färdigt din lillebrors rum. Idag ska sängen monteras och det sista måleriet ska göras där. Min hjärna har just nu stängt av totalt, vet inte hur det kan bli så, men jag tror att den gör det för att överleva och låta mig vila lite. Det är en oerhört jobbig känsla att inte vara med i huvudet. Jag har svårt att ta in information och det känns som att jag står bredvid mig själv och tittar på. Känslan av att detta är overkligt, det är inte jag som leva i detta finns där hela tiden. Det är som min kompis Lotta änglamamma brukar säga "vi är med i en dålig B film och vi kommer inte ur den hur vi än försöker". Jag står och tittar på den här filmen och kan inte ta in att det är på riktigt. Du är död. Du kommer aldrig tillbaka till oss nu. Jag får aldrig krama dig igen, skratta med dig, höra att jag är tjatig. Till och med det saknar jag att höra att jag är tjatig, trots att jag alltid blev sårad när du sa det till mig. Som mamma måste man tyvärr vara tjatig, jag står här och tjatar på dina syskon varje dag, jag hatar det, jag vill inte tjata, men det måste till för att få de att bli klara för skolan mm. Igår fick jag glädjande besked min kompis har fått en liten flicka, vilken lycka. Jag grät glädjetårar då hon ringde. Hon blir mamma för första gången och jag har sagt till henne hela graviditeten att den kärleken man känner för sitt barn när man håller det första gången är en kärlek man aldrig har känt innan. Det är som om ens hjärta hoppar ur bröstet och ligger där i ens famn. Det finns inget som slår den känslan, det är som en stark nyförälskelse fast miljontals gånger starkare. Man kan sitta där i timmar och titta på sitt underverk, gå igenom varenda mm av underverket, titta på vecken på tårna och fingrarna. När då ens barn dör, då är känslan precis lika stark, fast på andra hållet. Det känns som om hjärta hoppar ur kroppen och krossas i minimala bitar. Det går inte att lappa ihop det, känslan av att man ligger där på marken och försöker plocka ihop det som en gång var ens hjärta är fruktansvärd, för man vet att det aldrig blir helt igen. Det kommer alltid att fattas bitar av hjärtat, det kommer alltid att vara trasigt av längtan efter det bästa som fanns, sitt barn. Du är mitt barn Basti, mitt hjärta brast den sekunden jag fick veta att du är borta. Mitt hjärta kommer aldrig bli helt igen, för du finns inte här hos mig längre. Jag älskar dig mitt vackra barn!
090401
Vet inte varför denna sidan strular, hela högerkanten är just nu borta och därmed både gästbok och länkar. Försöker fixa det, men vill ni lämna ett avtramp till oss kan ni göra det på www.briardvalpar.se . I måndags var jag ute med min goa kompis Christel och åt, vi gör det ibland för att få prata helt utan att bli störda av våra barn. En mysig kväll med prat om livet och döden som har blivet en stor del av vårt liv nu. Du fattas i varje andetag och jag tror inte att jag har förstått fullt ut att du är borta. Mitt hjärta vill inte förstå, det stretar emot och hoppas fortfarande att du ska komma in genom dörren och ropa HEJ. Jag undrar om det någonsin går in i mitt hjärta fullt ut. Ljuset brinner här för dig varje dag, men jag har inte orkat gå till graven och göra fint än. Vissa veckor är jag där varje dag, andra inte alls. Du finns ändå inte där, du finns här med oss. Senaste veckan har jag mått väldigt dåligt efter släktingens elaka skämtmail och det kanske är därför jag inte orkat gå till kyrkogården. För mig är det väldigt viktigt att följa mina känslor för att bearbeta min sorg, lyssna på kroppen och följa hjärtat. Jag vet att jag är stark, mycket starkare än vad jag själv trodde. Jag är definitivt starkare än en kaxig 60+ are som inte vågar stå för sitt misstag utan tror att om han sticker huvudet i sanden får ingen veta att han gjorde en dunderblunder med mailet. Han ska inte få chansen till att såra mig igen det har jag bestämt. Du hade också den styrkan som jag har, du stod upp för rättvisan och du gick fullkomligt i taket om någon behandlades orättvist. Du hade en enorm empatisk förmåga och jag vet att om du fått stanna här med oss så hade du gjort storverk. Ikväll har jag träff med änglaföräldrarna och det ska bli väldigt skönt att träffa dem igen. De förstår, de vet hur det känns att miste det bästa man har. De upplever samma känslor som jag gör, de dömmer inte just för att de förstår. Ingen annan kan förstå, ingen annan vill förstå för ingen vill sätta sig in i denna situationen full ut. Jag förstår att man inte vill det, för det gör så overkligt ont i hela själen. Men att dömma någon annan när man inte kan sätta sig in i deras känslor kan jag inte förstå. Jag har två underbara pågar till och de håller mig uppe, jag älskar dem och vi skrattar och busar och försöker få en så normal tillvaro som möjligt trots att det gör så ont varje dag. Jag är så stolt över mina underbara pågar! Jag ska föra minnet av dig vidare genom oss, ditt liv var så värdefullt och du gjorde så många så gott. Jag önskar bara att ditt liv kunde få bli längre och att du fick beröra fler så som du berörde oss alla med din närvaro och ditt glada skratt. Min Bästi jag saknar dig!
090329
Helgen har varit ganska lugn. I fredags hade vi vänner här på middag, killarna tittade Rögle matchen på tv. Igår fyllde din älskade mormor år, vi överraskade henne till frukosten alla barn och barnbarn. Det var en som saknades och det var du, men vi kände din närvaro ändå. Jag vet att du är med oss och att du tänker på oss ofta. Mormor blev så glad när vi stod där utanför hennes dörr och sjöng, tårarna kom både på henne och på oss, det var tårar av glädje och kärlek. Du älskade din mormor och ni två har hittat på mycket bus ihop. Jag kommer ihåg när hon hämtade dig på dagis när du var liten och personalen trodde hon var din mamma. Hon var så stolt över dig och hennes kärlek till sitt första barnbarn är så stark.
Vi håller på att måla om ditt gamla rum här hemma (som Wille har nu), det rummet du hade innan du flyttade upp till övervåningen. Det rummet där uppe får stå som du lämnade tills vi orkar ta tag i det. Sist vi målade om och fixade det rummet var det till dig. Det blev så bra då, så du och jag satt där och bara myste flera kvällar, snackade om allt möjligt och tittade på tv. Nu målar jag över den färgen du var med och valde, det känns tungt och många minnen kommer även då. Det enda som blir kvar är en röd fondvägg som du också hade där, den vill brorsan ha kvar. Annars blir det mesta nytt, även möbler och hyllor, så han kommer nog bli väldigt nöjd lille Wille. Där kommer hänga ett kort på dig på väggen så att han kan titta på dig innan han somnar. Du är med honom i hans drömmar och ibland hör jag honom skratta i sömnen och då tänker jag att nu busar de, så som ni brukade busa när du var här. Vi saknar dig kan du tro.
090327
Aaaaj vad det gjorde ont att få det mailet igår. Jag föll rakt ner i en avgrund som inte är lätt att ta sig upp ifrån. Tack mina älskade föräldrar för att ni alltid finns där! Ni står där som klippor, trots att ni själva har det tufft med er sorg. Tack syster för att du är där när det rasar! Min underbara stora kärlek som stöttar mig och tröstar. Jag är trots allt väldigt lyckligt lottad med de jag har runt omkring mig, även om du Basti inte finns här längre, det är du som saknas i mitt liv. Bilderna av dig innan du krockar som finns på min näthinna hela tiden, jag försöker hela tiden sudda över dem med alla goa minnen jag har av dig. När jag fick det mailet igår blev de så starka, och jag skrev till den som skickat det att hade jag kunnat skicka de bilderna från mitt huvud så hade jag gjort det, just för att försöka få honom att förstå. Jag har fått en ursäkt, men vad hjälper det när det gör så ont. Vår inre krets krymper ännu mer med detta, det är som alla säger att i kriser ser man vilka som verkligen är ens vänner stämmer. Jag blir arg på dig Basti för att du försvann och lämnade oss såhär. Samtidigt har jag aldrig kunnat vara arg på dig så länge och när jag är arg får jag alltid dåligt samvete för de känslorna. Ilskan är nog något vi måste gå igenom för att försöka läka, du vet att jag älskar dig trots min ilska. När jag var liten sa jag till min mormor när vi åkte bil och stod vid ett rödljus "mormor varför står vi här". Hon svarade "vi måste stå här för att det är rött ljus". Då sa jag "ffiit (skit) du i det kör du bara". Denna historien fick jag höra hela min uppväxt och jag tror att hon idag säger samma sak där uppe i himlen FFIIIT du i det Sofie, gå vidare utan de som inte kan hantera din sorg.
Jag vet att hon tar hand om dig där uppe i himlen, jag vet att hon är ledsen för vår skull, men glad för att få vara med dig igen. För ni hade en väldigt speciell kontakt ni två. Jag tror att ni sitter där med din gammelmorfar och spelar tolva och du vinner hela tiden. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du har det bra där du är och att farbror Tord också får vara med och spela kort med er. Saknar dig mitt hjärtas påg!
090326
Vaknade imorse och såg att solen sken, det var lite kallt i huset så jag myste ner mig i täcket en liten stund och njöt av värmen där under. De tidiga morgnarna när jag får vara alldeles själv med mina tankar om dig är något jag tycker väldigt mycket om. Du känns så nära då. Väckte barnen och började med morgonbestyren för att få iväg dem till skolan. De är väldigt bortskämda med att få det mesta serverat på morgonen. Du var mycket mer morgonpigg när du var liten, du gick helst upp vid 5.30 tog din frukost själv och satte dig i soffan och myste. Jag jobbade kväll då när du var i Willes ålder och kom oftast inte hem förrän kl 1 på natten, så jag gick inte upp förrän kl 7.00. Du ville ta det lugnt och gå upp så tidigt därför ordnade du allt själv. Aldrig att du försvov dig eller kom försent, du var så ordentlig i allt.
När barnen åt frukost passade jag på att kolla min mail, och det skulle jag inte gjort, för där låg ett "skämt" mail från en släkting som hade som övertext "Ögonblicket INNAN det gör riktigt ont". Det var bilder på olika olyckor precis innan det verkligen gör riktigt ont. Tex en som håller på att bli överkörd av en motorcykel. Jag bara rasade och fick gå ut på altanen och bara skrika, tårar, tårar, tårar. Hur kan man skicka ett sånt mail och tycka det är kul? För mig finns det inget kul alls när andra skadar sig. Jag har nog med bilder i mitt huvud när du krockar med trädet, precis de bilderna sekunderna innan du krockar spelas upp om och om igen i mitt huvud. Utan att vara ett dugg förberedd rasade jag totalt idag. Jag vill bara krypa ner under en sten och gömma mig, för jag är så jävla trött på att folk inte tänker sig för överhuvudtaget. Nu sitter jag här och bara gråter, gråter för att de bilderna i mitt huvud blev ännu starkare nu. Gråter för att jag inte kan skydda mig, jag står här helt blottad och det är bara för folk att köra in kniven i mitt hjärta ännu mer och vrida om. Hur mycket jag än försöker skydda mig, så kan jag inte isolera mig för att inte bli sårad. Jag står upp, jag kämpar varje dag med att göra det. Jag möter folk som behandlar mig som pestsmittad, jag måste vänja mig vid att vara annorlunda, att vara den som miste sin påg och som folk är rädda för att möta. De som behandlar mig så kommer aldrig vara mig nära igen, de tänker jag ta helt avstånd ifrån.
Jag är arg på dig Basti för att du försvann och gjorde vårt liv här till ett helvete, jag har inte varit arg innan, men nu är jag det. Fan Basti så ont det gör i mig att du är borta. Hur kunde livet bli såhär?
090325
Det är kallt vid din grav, men solen skiner och det ger lite energi att orka stå här utan dig. Jag ska köpa lite krukor och blommor och plantera hos dig så du får lite vårfint. Härom dagen promenerade jag med mormor och morfar vid havet där ni kampade när du var liten. Vi skrattade åt minnena för du hade alltid bus för dig. Det var en september dag när ni kampade, solen sken, vinden var så stilla så ni fick inte vakna till vågornas kluckande som ni hade önskat, det var alldeles tyst. Ett härligt minne för din mormor och morfar. Du var väldigt envis och till denna turen skulle du tvunget ha med dig skidor till stranden, för du ville åka i sanden (vi kallade dig lill-Olle för du hade alltid egna ideer. De som känner dig vet vem stor-Olle är. Hihi.) Som vanligt fick du som du ville för mormor och morfar så du hade en skida med dig där. Men det gick inte att åka i sanden, du var inte så gammal då så du fick prova på att åka skida i sanden för att bli överbevisad om att det inte gick. Ni fick hitta på en massa annat bus istället. Dessa härliga minnen vi har av dig! Du gick alltid din egen väg och det var en av de saker jag beundrade mest hos dig för du var så stark.
Idag har vi möte i skolan för att försöka få skolan att hantera sådana här saker annorlund i fortsättningen. Vi vill att dina älskade bröder ska få den stöttningen de behöver i sin saknad efter dig. Det är ingen lätt kamp, för skolans värld är väldigt fyrkantig och brister många gånger när det gäller att stötta enskilda elever. Det blev du varse om när du gick i skolan, vi kämpade för dig också. Tyvärr är det så att de som skriker mest får hjälp, de som är lugna och snälla får ingen uppmärksamhet alls. Det har inte ändrats sedan du gick i grundskolan, jag blir så trött på att behöva kämpa för det som egentligen ska vara en självklarhet. Om vi hade fått se dig som färdig lärare vet jag att du hade försökt förändra skolan attityd genom att se alla individer och behandla alla rättvist. För du stod alltid upp för rättvisan, du blev så arg när någon behandlade någon annan orättvist, tror att du hade det efter mig. Min älskade påg, jag saknar dig så det gör ont i mig.
090320
Igår kväll var det en vacker stjärnklar himmel. Jag stod på altanen och tittade på denna vackra himmel. En satelit blinkade och då kom jag och tänka på när Lasse försökte lära dig signalera med ljus, så som han hade lärt sig i flottan. Du tyckte det var så spännande både med knopar och signalering. Jag har bilder på när ni står i köket i Hammar och tränar knyta knopar med bandet till förklädet. Du har en sådan närvaro på dessa bilder. Du ville också komma in i flottan och resa jorden runt, bli vinchad upp i en helikopter. Men det året du sökte till lumpen tog inte flottan in några nya, så därför blev det i pansarkompaniet istället. När jag nu stod där på altanen igår kväll kom tanken att det kanske var du som blinkade och försökte skicka ett meddelande till oss. Du finns här nära oss, det känner vi allihop, du visar det på olika sätt.
Din minsta lillebror har så många funderingar och frågor, han har sådan kärlek till dig. Här om dagen frågade han om hur du kunde få plats i en sådan liten urna. Vad svarar man en 6 åring på en sådan fråga? Han förstod inte att du som var så lång kunde få plats där i. Igår blev han ledsen för att en kompis inte höll vad denne lovat. Efter en stund frågade jag om han fortfarande var ledsen? Då svarade han "Ja mamma jag är fortfarande ledsen för att Basti är borta, när ska jag sluta vara ledsen för det? Kanske jag slutar vara ledsen när jag glömt bort honom". Jag svarade att han skulle vara ledsen och sakna dig i hela hans liv, och att vi aldrig får glömma dig. Men att vi ska vara glada för de minnen vi har och de kan aldrig försvinna, för det är goa, roliga minnen som gör oss glada också. För minnena med dig är bara glada minnen, du hade en sådan glimt i ögonen och en räv bakom varje öra och vi är så tacksamma för att få ha dig i vårt liv. Sorgen att inte få previlegiet att få nya minnen av dig gör däremot ont. Att du aldrig får uppleva resten av ditt liv, med allt vad det innebär så som barn, familj, ett roligt jobb, konserter och upplevelser du missar. Du fattas min älskling, jag är bara halv utan dig. Du hade så mycket kvar att ge här på jorden, men nu gör du det i dina stålmannen kalsonger någon annanstans. Jag hoppas med hela mitt hjärta att du har det bra där du är nu i änglarnas stad.
090318
Din lillebror tappade en tand igår. Han var så stolt för nu får han snart stora tänder och en större tandborste som han har önskat sig. Han vill ha lika stora tandborstar som vi andra, så han kan känna sig stor han också. En tanke som kom när jag såg hans lilla tand var att jag har dina tänder kvar i en liten träask. Den träasken fick du av din mormor och morfar och på den står det "mina första tänder". I den ligger det enda fysiska jag har kvar av dig, dina små bebiständer. Du hade så vackra tänder, ett riktigt vackert leende och det fick vi se ofta, för du var nästan alltid glad. Jag önskar så att jag hade kunnat vrida tillbaka klockan så att du hade funnits kvar här hos oss. Mitt hjärta vill inte ta in att du är borta för alltid.
I måndags träffade jag den brandmannen som var först på plats vid olycksplatsen. Han kände efter din puls, men där var inget liv i dig. Du dog i samma ögonblick som du krockade. För mig är det en väldig tröst att du inte led, att du inte hann känna någon fysisk smärta, vad du hann tänka kommer vi aldrig att få svar på. Men jag hoppas att där fanns en tanke på oss och hur mycket kärlek vi har till dig. Jag hoppas du känner den kärleken där du är nu också. För du är så saknad, du är så älskad, det är så tomt här utan dig.
Hur omgivningen reagerar på oss har jag skrivit om innan här, just för att ge tankeställare till er om hur man kan möta folk i svår sorg. Kanske är det någon som tar till sig och nästa gång agerar annorlunda. Jag kan bara hoppas, för jag är så trött på att folk tycker att nu är det längesen, nu måste ni hitta ljuset i tillvaron. Nu måste livet gå vidare. Det är också väldigt jobbigt när folk undviker att möta oss, går omvägar för att slippa, eller låtsar som det regnar, fast att de vet att vi har djup sorg. De är rädda för att de ska göra oss ledsna genom att påminna oss om sorgen om de säger någoting. Ni kan inte göra mig ledsen, jag är redan ledsen ända in i själen ledsen. Men ni kan strö salt i såren genom ert sätt att behandla mig som pestsmittad. Det gör väldigt ont och jag tycker inte att jag är värd att ha ondare än vad jag har.
När man är i detta ser man verkligen vem som är ens riktiga vänner. Vissa som jag verkligen trodde skulle finnas där är borta, men de tänker inte jag ödsla någon energi på. Jag tänker däremot vara evigt tacksam för de jag har, de som alltid finns där för oss i alla lägen. Vissa av dem är nya vänner som jag inte hade någon förväntning på att de skulle finnas där. Vissa är de gamla vännerna som valt att stanna och stå bredvid oss. Min underbara familj som alltid orkar finnas där för oss. Trots all sorg är jag väldigt lyckligt lottad med de jag har runt mig. TACK för att ni finns!!
090316
Idag är det nio månader sedan du försvann från oss. Jag håller fortfarande på att lägga ditt pussel, där är så många pusselbitar som saknas och jag kommer aldrig kunna lägga det färdigt. Varje liten pusselbit är så viktig för att jag ska förstå att du är borta nu och att inget kan få dig tillbaka, fast mitt hjärta skriker KOM TILLBAKA NU. Nio månader, lika länge som jag bar dig i mig, så lång tid, men ändå som igår. Jag kommer ihåg lyckan jag kände när du sparkade första gången i min mage. Att din pappa och jag kallade dig Pelle-Fia innan du kom ut. Jag kommer ihåg din förlossning och att barnmorskan sa när klockan var 12.40 att vi skulle bli föräldrar innan kl 13 och att jag då tänkte att kl 13 lever inte jag längre, det gör så ont. Du kom till världen kl 12.49 så jag behövde inte stå ut till kl 13. Jag kommer ihåg hur du såg ut, personalen kallade dig trollungen, för du såg ut som en sådan men ditt svarta hår som stod på alla håll. Vi hade inga pojknamn innan du föddes, för vi var säkra på att du var en liten tjej, men när vi tittade på dig sa jag "Han är en Sebastian". Du såg ut som en Sebastian i ditt svarta hår. Efter förlossningen blev du sjuk och ingen visste vad som fattades dig så du hamnade på Biva i kuvös. Du med dina 3950 g tog upp hela kuvösen och du låg där bredvid de små bebisarna och såg så stor ut. Det visade sig att du fått en infektion som efter några dagar var borta och du fick följa med oss hem. Den oron vi kände när du låg där i kuvösen var hemsk för vi visste inte vad som var fel med dig, lättnaden vi kände när du sedan fick komma upp på avdelningen var som en stor sten hade fallit från våra hjärtan. Solen sken, det var en varm sommar det året. För mig kom med sommaren måndagen den 6/7 1987. Du var punklig redan då för det var den 6/7 du var uträknad till. I hela ditt liv var du sen punklig, sa jag att du skulle vara hemma kl 18.00, så stod du innanför dörren kl 17.59. Den måndagen då du föddes var en av de bästa dagarna i mitt liv. Den måndagen du försvann är den värsta i mitt liv. Nu sitter jag här måndagen den 16/3, nio månader efter din död och försöker förstå hur livet kunde bli såhär? Det känns som jag har fått en livstidsdom i sorgens träsk. En livstidsdom jag inte kan överklaga för att få ett lindrigare straff. Det enda jag kan försöka göra är att genomleva det och försöka hitta så många ljusglimtar som möjligt. Försöka komma ihåg så många goda minnen av dig som möjligt, för det är det enda av dig som finns kvar, minnena i av dig i mitt hjärta och de ska jag vårda ömt. Jag är lyckligt lottad på ett sätt för jag har väldigt många goa, fina minnen av dig, för du var alltid en go och glad kille med mycket bus i din blick. Min lille trollunge du var så vacker, du var så intelligent, du var så genomsnäll. Du var vacker både på insidan och på utsidan. Vad du fattas mig, hela min kropp värker av längtan efter min trollunge. Jag älskar dig! Min stolthet! Min Bästi!
090311
Hur går man vidare efter en sån här tragedi? En förälders värsta mardröm lever vi i här och nu, en mardröm vi aldrig kommer vakna från utan lära sig leva med. Innan detta hände trodde jag att om något av mina barn dör skulle jag sitta på psyket resten av livet. Men det gör jag inte, jag står upp. Jag fixar vardagen med allt vad det betyder när man har fler barn. Jag frågar mig hur detta kan vara möjligt? Hur klarar jag av livet efter din död? Svaret är att jag har en plikt gentemot dina syskon att stå upp för dem, så de också kan ha en chans till ett någorlunda bra liv, trots sina svåra sorg. Jag ger lika mycket kärlek till dem som jag gav till dig, för de är värda precis lika mycket som du var. Jag ser dem, älskar dem, skrattar med dem, lyssnar på dem och hittar på roliga saker med dem. Trots att hjärtat värker varje dag av längtan efter dig och att jag i vissa stunder bara vill lägga mig ner och dö där bredvid din grav så att jag kan få vara med dig igen. Jag ser vad jag har och försöker fokusera på det varje dag för att orka överleva detta. Jag har alltid varit tacksam för det jag har. Varje kväll har jag tackat för kärleken, min underbara man och mina fantastiska barn. Gjorde jag det för att försöka hålla i det en liten stund till? Visste mitt undermedvetna att lyckan inte skulle vara så länge till? Din död förändrade allt. Den inre trygghet och självkänsla jag en gång hade är som bortblåst, men tacksamheten finns kvar. Jag är så tacksam för mina 3 underbara pågar som har valt mig till sin mamma, som ger mig så mycket kärlek, lika mycket som du gav. Anldeningen till att jag fortfarande står upp idag tror jag är just detta att jag ser vad jag har och inser hur viktigt det är att ta tillvara varje sekund av det, för vi vet aldrig vad livet har att bjuda härnäst. Även om mitt aldrig blir detsamma igen så ska jag försöka leva det ändå trots att det gör ont varje dag.
090306
Fredag eftermiddag, jag lagar mat och lyssnar på musik så som jag alltid gjort på fredagar, fast skillnaden är att det är inte lika glad musik jag spelar. Jag dansar inte heller längre i köket för så som jag gjorde förr för att jag älskade fredagar och framförallt de fredagar du kom hem, då blev det extra mycket kärlek i maten. Idag lyssnar jag på James Blunt's låt som vi spelade på din begravning. Texten går såhär, fast den är lite omskriven som jag sjunger den för dig:
Did I disapoint you or let you down? Should I be feeling guilty or let the judges frawn? Cause I saw the end before we'd begun, yes I saw you were blinded and I knew I had won. So I took what's mine, by enternal right. Took your soul into the night. It may be over but I won't stop there. I am there for you if you only care. You touched my heart, you touched my soul. You changed my life, and all my goals. And love is blinded that I knew when. My heart was blinded by you. I've kissed your lips and held your hand. Shared your dreams and shared your bed. I know you well, I know your smell. I've been addicted to you.
Goodbye my love, goodbye my friend. You have been the one. You have been the one for me. I am a dreamer but when I wake. You can't break my spirit- it's my dreams you take. As you move on, remember me, remember us and all we used to be. I've seen you cry, I've seen you smile. I've watched you sleeping for a while. I'd be the grandma to your child. I'd spend a lifetime with you. I know your fears and you know mine. We've had our doubts but then we were fine. And I love you, I swear that's true. i cannot live without you. Goodbye my love, goodbye my friend. You have been the one, you have been the one for me. And I still hold your hand in mine. In mine when I'm asleep. And I will bear my soul in time. When I'm kneeling at your feet. Goodbye my love, goodbye my friend. You have been the one, you have been the one for me. I'm so hollow baby, I'm so hollow, I'm so hollow, I'm so hollow.
Jag la mig på knä vid dina fötter vid kistan på din begravning, och jag ligger nog fortfarande på knä för dig min älskade påg. I'm so hollow whithout you. Älskar dig!
Fredag morgon
Många minnen av dig dyker upp hela tiden, i morse när jag hjälpte Wille att klä sig så kom jag på hur mycket du gillade röda kläder när du var liten. Du skulle ha allting i rött, byxor, tröjor, jackor. Kärlekens färg på kärlekens påg! Jag var med Rasmus hos tandläkaren härom dagen och han har lika fina tänder som du. Inga hål och jag var på väg att berätta för tandläkaren att du minsann inte haft ett enda hål i ditt liv. Du hade perfekta vita tänder och ett leende som var så vackert. Var jag än kommer har jag minnen av dig. Wille har väldigt mycket seperationsångest nu, han tycker inte om när någon i familjen är iväg. Han ligger tätt tätt intill mig på nätterna och vill ha kroppskontakt från tårna till huvudet. Han vill vara i samma rum som oss hela tiden och vågar knappt gå på toaletten själv. Han är 6 år och har många funderingar på livet och döden, han är rädd att vi ska försvinna från honom också så som du gjorde. Wille säger att han vill ha hela familjen samlad alltid och att du också ska komma hem och vara här med oss. Han saknar dig så och drömmer om dig på nätterna, i drömmarna spelar ni boll och myser så som ni gjorde när du levde. Din andra bror är arg på dig för att du försvann från oss, han får många tecken från dig när du strular med allt det elektiska här hemma och telefoner. Han känner också din närvaro precis som jag. Jag försöker finnas där för de båda på alla sätt, men vad är rätt och vad är fel i ett sorgarbete? Ska man tjata eller ska man låta det komma när det kommer? Finns det några varnngssignaler när barn mår dåligt? Vad mer kan jag göra för dina bröder? Jag skulle vilja ha en maual att följa i deras sorg, men sorgen är så individuell så det finns inga manualer. Det är bara att hoppas man gör rätt och svaret kommer inte förrän långt senare när de är äldre. Vi kan bara prata mycket om dig så du finns i deras minne och på det sättet lever du vidare i våra hjärtan. Men bland andra människor blir det så jobbigt att prata om minnet av dig, då det är många som tycker det är jobbigt när de blir påminda om vår sorg, fast att det är roliga, positiva minnen vi berättar. Då blir det inte naturligt för dina bröder att prata om dig för att folk reagerar som de gör och det är så fel, för det är bara minnena vi har kvar av dig och får vi inte prata om dem bland andra människor lever inte ens minnet kvar av dig. Vi försöker hjälpa dina bröder på alla sätt att hantera sin sorg och då blir det så jobbigt när andra förstör för dem genom att de blir obekväma av situationen. Jag tycker inte att vi ska behöva ta hänsyn till andras obehagskänsla utan de ska ta hänsyn till oss i detta. Tyvärr blir det många gånger tvärtom. Jag hoppas att ni som läser här kan lära er lite om hur man bemöter människor i deras sorgarbete, för jag är så trött på att ta hänsyn till alla andra.
I onsdags hade vi vår första träff med änglaföräldrarar, det var så skönt att vara med människor som förstår, för ingen annan kan förstå hur det känns att mista det man älskar mest. Vi kommer fortsätta att träffas och senare vara ett stöd för nya änglaföräldrar, för tyvärr blir vi fler och fler. Och det finns inget stöd från samhället vid sådana här kriser som det blir när man mister ett barn. För mig är det viktigt att kunna finnas där för andra så de inte behöver ropa på hjälp lika mycket som jag har fått göra. Jag tror att vi i denna gruppen kan göra en förändring och öka förståelsen för drabbade, både i skolan och bland folk i allmänhet.
090303
Idag har jag suttit och tittat på bilder på dig från när du och komisarna var i Lindvallen vecka 5 i fjol. Många bilder med en skrattande glad Basti iklädd Björn Borg långkalsonger. Jag kommer ihåg när du ringde hem därifrån glad som en speleman och berättade att du fått en dotter. Jag satte nästan kaffet i halsen när du sa det, och det tyckte du var kul. Men det var Dannes tjej Agata som du kallade din dotter. Hon ropade på dig varje gång hon skulle ta på sig pjäxorna för du skulle hjälpa henne och senare började hon ropa på pappa Basti. Du tog hand om henne som om hon vore din egen dotter. Därefter kallade hon dig alltid pappa. Ni hade väldigt mycket bus för er där i Lindvallen. Det var nästan bara du som kunde åka skidor så ibland tyckte du det blev lite ensamt i backen för ingen hängde med i din fart. Du var en stjärna i backen och det är jag stolt över att jag lärde dig åka skidor ihop med mormor och morfar och syster, svåger. Imorgon är det dags för första träffen med vår samtalsgrugg för föräldrar som mist barn. Lite nervöst är det allt då jag inte träffat så många från denna gruppen än, men tror att det kan bli väldigt bra. Det är ingen annan som kan förstå hur ett barns död påverkar allt i livet. Sorgen, saknaden, tomheten som finns där varje andetag, varje sekund. Livet förändrades drastiskt för oss den 16/6 2008 och kommer aldrig bli detsamma igen. Nu är livet uppdelat i livet innan den 16/6 och livet efter. Jag var en person innan denna datum, nu är jag en annan. Det är så det blir med sådan djup sorg. Det är en väldigt jobbig förändring, för innan var jag självsäker och trygg, nu vet jag inte vem jag är längre. Den nya identiteten som jag nu är känner jag inte alls. Det kommer att ta tid och lära sig leva med den och att hitta en balans med den. Det där skrattet ifrån hjärtan är borta, det där leendet jag kunde ha när jag studerade vår underbara natur finns där inte längre. Du tog det med dig. Att prata med folk om väder och vind intresserar mig inte längre, de ytliga kontakterna har jag helt valt bort, för det ger mig ingenting att kallprata. Bland folk kan jag sitta helt tyst, vilket är väldigt ovanligt för mig det vet du för du tyckte alltid jag var så "traggig". Nu måste jag lära mig leva med detta och försöka hitta tillbaka till skrattet, det kommer aldrig gå så långt ner i hjärtat, men kanske lite djupare än vad det gör idag. Samtidigt så har jag underbara pågar i mitt liv och de ger mig mycket leenden, kärlek och det är värt mer än något annat. De är dem min energi går till just nu, det är de som ger mig energin att orka ta mig framåt i denna sorgeprocess. Deras kramar, deras kärlek, deras skratt värmer och stärker mig och ger mig styrkan att kämpa tillbaka till skrattet. Tacksamheten för att jag har fått din kärlek också är djupt rotad i mig. Jag vet hur mycket du älskade mig och du vet hur mycket jag älskar dig. Jag är så stolt över att du valde mig som din mamma när du kom hit till jorden. Att jag har fått bära dig inom mig, haft ditt hjärta strax under mitt. Du har gett mig så mycket, du visade mig den villkorslösa kärleken när du föddes, den kärleken en mamma har för sitt barn. Tack min älskade påg! Min stolthet!
090227
Det har varit så tomt i huvudet några dagar nu, därför har jag inte skrivit här. Har suttit och tittat på bilder på dig och kan inte förstå att du inte finns längre. Att hela din fysiska kropp ligger i en urna i jorden. Sitter och tittar på dina händer, fötter, tänder, vältränade kropp, din tatuering som nu är borta för alltid. Jag kommer ihåg hur jag pussade på dig på magen, fötterna, ryggen, händerna, öronen, näsan, munnen när du var liten. Allt är borta nu, ingenting kan få dig tillbaka nu. Jag kommer ihåg hur du gosade med dina öron som liten och att brosket i öronen försvann så mycket som du myste med dem. De blev som stora gummiöron som du kunde vika ihop och fästa inne i öronen, det såg så kul ut. När du blev stor frågade jag dig om brosket kommit tillbaka och det hade det som tur var. Det var något speciellt med öron för dig, du brukade ligga på golvet och mysa med hundarnas öron precis som du myste med dina egna. Oh vad du fattas Basti!
Don't leave me in this pain. Don't leave me out in the rain. Come back and bring back my smile. Come and take this tears away. I need your arms to hold me now. The nights are so unkind, bring back the nigts when I held you in beside me.
Un-break my heart. Say you love me aain. Undo this hurt you caused when you walk out the door, and walk out of my life. Un-cry this tears. I cry so many nigths. Un-break my heart, my heart. Take back the sad word goodbye, bring back the joy to my life. Don't leave me here with this tears. Come and kiss this pain away. I can't forget the day you left. Time is so unkind. My life is so cruel without you here beside me. Un-break my heart. Say you love me again. Undo this hurt you cause when you walked out of the door. And walked outta of my life. Un-cry this tears. I cry so many nights. Un-break my heart. Don't leave me here with this pain, don't leave me out in the rain. Bring back the nights when I held you beside me. Un-break my heart. Come back and say you love me. Un-break my heart, sweet darling. Whithout you I just can't go on.
En fin låt av Toni Braxton
Jag hade besök häromdagen av Annette som jag har tränat räddning för med Wilma. Det var en mysig stund med mycket hundprat, men även prat om sorgen. Vi har mest tränat hund ihop och inte umgåtts privat. Hon har träffat Basti ett fåtal gånger så att hon skulle finnas där för mig nu hade jag inte räknat med. Tack Annette! Det är konstigt det här med kriser, vissa man trodde skulle stå vid ens sida försvann, medan andra som man inte hade någon förväntan på står där som klippor. Det är så skönt att sitta och prata, skratta och gråta utan att det känns pinsamt och att man ska behöva hålla igen och låtsas att allt är som vanligt. För det kommer aldrig bli som vanligt igen, men vissa dagar kanske kan bli nästan som vanligt. Med sorgen kommer känslan av att man står helt naken, blottad för omvärlden och alla vet hur ledsen man är, när man då möts av människor som ignorerar och låtsas som om inget har hänt gör det så jävla ont. Förstår inte att det ska vara så svårt att möta oss i sorgen, varför blir allt så konstigt? Varför blir alla så rädda? Att mista ett barn är inget som smittar. Den enda saken som är säker i livet är faktiskt döden, varför är den då så svår att prata om? När omvärlden reagerar så som den gör på min sorg, är de då inte medvetna om hur ont det gör? Om de är medvetna, vill de då att det ska göra mer ont i mig? Nej det kan jag inte tro, jag tror att det är omvärldens försvarsmekanism som utlösts av rädsla. De skyddar sig själva mot smärtan jag känner, de tänker inte på att de gör min smärta värre. Jag förstår att man vill skydda sig mot den smärtan för den är olidlig, att miste sitt barn är det värsta som kan drabba ens hjärta. Det känns som hjärtat har ramlat ur brösten och gått i tusen bitar och jag ligger på marken och försöker plocka upp de bitar jag hittar. Hade jag kunnat så hade jag också skyddat mig, från saknaden, tomheten sorgen, men det kan jag inte. Jag måste hitta ett sätt att leva med den. Det kommer att ta tid, och varje känsla måste bearbetas när den kommer. Som hjälp har jag min stora härliga limmande familj, mina goa vänner. Tack för att ni står ut! Tack för att ni finns där natt som dag!
Äntligen är där någon personal som vågat prata med min påg, efter stora påtryckningar och tjat. Det är inte klokt att jag ska behöva tala om för dem att det inte alltid är de som gapar och skriker som behöver synas. Att tysta, snälla barn också behöver uppmärksamhet. Jag har läst skolans arbetsplan och kan bara konstatera att den inte efterföljs alls i praktiken. Dessutom ljuger personalen för att skydda sitt eget skinn, och slippa engagera sig, jag blir mörkrädd. De förstår inte att barnen genomskådar lögnerna och känner sig svikna. Sedan blir de förvånade när barnen inte visar dem respekt. Jag kan inte heller respektera folk som ljuger för mig. Kan ni? Ska vi begära av våra barn att de ska respektera sådana människor?
Det blev ett långt inlägg idag, men det är många saker som snurrar i huvudet idag. Kanske upplevs det som lite snurrigt skrivit, men det är så det ser ut i min hjärna idag.
090224
Ny dag ny påminnelse om dig. Din namnsdag idag Mats Robin Sebastian! Det är även din pappas namnsdag idag. Grattis! Det är även 15 år sedan jag träffade din "plastpappa" Lasse som du brukade kalla honom på skämt. Ikväll blir det barnvakt och middag någonstans, en överraskning till mig från honom. Ska bli mysigt att komma ut på tu man hand ikväll, det är så mycket fokus på att hålla ihop barnen att det är lätt att glömma vårda kärleken. All energi går till att överleva vardagen så vi glömmer bort att fira livet. Fast man är mer medveten om det nu än vad man någonsin varit så ska det ändå finnas energi över till att ta sig ut. Men idag har han fixat barnvakt, beställt bord och present fick jag imorse. Vilken man jag har, inte konstigt du kallade honom "världens bästa plastpappa". Vi saknar dig lika mycket båda två, du fattas här. När jag somnar framför tv'n har Lasse inget sällskap längre när han tittar på film.
Vi ska skåla för dig ikväll! Vår kärlek till dig har inga gränser, den gör bara så himla ont just nu. Det får vi leva med resten av våra liv, tomheten efter dig, saknaden som aldrig kommer gå över. Den där känslan när man går på stan som jag så ofta får när någon påminner om dig och jag i en tiondels sekund tror att det är du, för att sedan inse att du kommer aldrig och möter mig igen med den stora öppna varma famnen på stan. Älskar dig min stolthet, min Bästi!
090223
Idag är jag arg! Vill sätta in ett citat från Bob Hund låten vi hade i din dödsannons " Där uppe bara goda tankar flyger, men här nere på marken, kryper dem och smyger. raketen Sverige månadens ställe, en smäll på käften för den allt för snälle". Anledningen att jag vill ha med detta citat idag är just månadens ställe Sverige. Var är vi på väg?? Jag har alltid trott att här tar vi hand om våra barn när de har det jobbigt. Men med min erfarenhet nu är jag så besviken. Drabbas man av en stor förlust trodde jag att hjälpen skulle finnas där, att vuxna i barnens omgivning skulle finnas till hands. Men tyvärr funkar inte vårt samhälle alls när det gäller hantera barns sorg och kriser i familjer. Jag blir så arg och besviken, när man ber om hjälp så nonchaleras det. Jag har ropat på hjälp för att kunna få verktyg och hjälp att hantera syskonens sorg, men ingen lyssnar. Varför? För att det inte syns utanpå hur våra barn mår? För att vuxna är rädda för att ta upp sådana diskussioner med barn, de vet inte vad de ska säga. Varför är alla så jävla rädda?? Tittar jag på vad vi har fått för hjälp utifrån sedan Basti försvann kan jag bara konstatera att den hjälpen är i stort sett lika med noll. När jag ifrågasätter detta får jag till svar att det inte finns tid och vi måste ha mer problem för att få hjälp. Är det såhär ett samhälle ska fungera? Får lärare noncha sina elever på detta sättet? Har inte skolan något som helst ansvar för eleverna välmående? På något sätt måste vi förändra vår inställning så att vi kan ge våra barn en tryggare uppväxt. Vi måste börja bry oss om och inte bara sticka huvudet i sanden och låtsas att det inte finns några problem. Vi har så många unga som mår dåligt i Sverige idag och självmord är den största dödsorsaken idag bland unga, tom större än trafikdöden. 1500 dör i självmord varje år (det är över fyra stycken om dagen). Ska vi bara låta detta ske? Det är dags att vakna nu, för vi är på väg åt helt fel håll, där empati, tid och att bry sig om kommer i andra hand efter jakten på nya materiella ting.
Din kusin Jim fyller idag 22 år. Grattis Jim! Ni två hade mycket bus för er då ni var väldigt nära i ålder. Hos farmor och farfar blev ni bortskämda med både mat, kakor och leksaker. Vi brukade skratta åt att i farmor och farfars hus alltid skulle vara två likadana leksaker av allt, för att ni inte skulle bli ovänner om sakerna. Ni bråkade aldrig om leksakerna heller utan lekte lugnt och fint ihop. Ni hade bestämt att ni skulle hjälpas åt att måla farmor och farfars stuga i somras. Du målade den själv förra sommaren men kunde inte slutföra det då det regnade mest hela tiden. Du hjälpte alltid din farmor och farfar med det de bad dig om, klippte gräs, måla, fixa veden mm. Sådan var du! Du var den som alltid ställde upp för andra. Varje gång din farmor startade datorn låg där ett mail från dig. Du var så glad i henne och eran kärlek var väldigt speciell. Hade vi kalas ihop med hela din familj så gick du förbi alla andra rakt in i din farmors famn. Det var så mysigt och se. Du ville att hon skulle veta hur mycket hon betydde för dig. Du var så stolt över henne! Hon är en kämpe och du var så imponerad av hennes styrka. Du saknas så enormt hos oss alla, men samtidigt är vi så tacksamma för att få ha haft den äran att dela livet med dig om än alldeles för kort tid. Jag är så tacksam över att du valde mig som din mamma. Att jag fick bära dig i min mage, föda dig, amma dig och se dina underbar ögon glittra. Höra ditt skratt, krama och pussa dig. Jag är så stolt över att ha fått ha en sådan underbar påg! Älskar dig!
090222
Fick en fin bild av min älskade syster igår där du och jag myser. Har letat efter bilder på dig och mig ihop, men då jag inte är någon linslus så som du var är detta inte lätt. Vi kramas så hårt på bilden och dina ögon lyser av bus som vanligt. Den bilden står nu vid ditt ljus här i köket. Vi kelade väldigt mycket när du var liten och jag tror att du fick det av mig att du var lika kelig när du var vuxen. Bli killad på ryggen var en favorit hos dig och när vi hade släktkalas fick du dina kusiner att göra det på dig. Du fick så mycket kärlek och det är jag så glad för idag att jag verkligen visade hur mycket jag älskar dig. Irene och jag var vid din grav igår och tog väck snön som täckte den. Vi gjorde ett hjärta i snön och två änglar. Hade jag kunnat så hade jag krupit ner till dig och värmt dig för där är så kallt nu med all snö. Dina bröder vill inte följa med dit just nu, det gör för ont i dem att åka dit, det får vara tills de är redo igen. Men du finns med dem alltid ändå det känner dem. Idag ska Rasmus spela fotbollscup så dagen går åt till sport, jag hoppas du hejar på honom från ditt moln. Saknar dig min älskade påg!
090221
Idag när jag slog upp tidningen blev jag så glad. U2 kommer till Ullevi i sommar och de har jag längtat efter att se läänge. Nu vet jag vad jag önskar mig i 40-års present!! Det kan jag inte missa. Har sett dem en gång innan och de är fantastiska! Jag hade lovat dig Basti att du skulle följa med och titta på dem, men det blir inte så. Jag ville ge dig den upplevelsen också, lära dig lyssna på "riktig musik", för du och jag hade inte alls samma musiksmak. Men jag vet att du kommer vara med där ändå. Får så många tecken av dig och de flesta är i form av hjärtan. Mina stora idoler är just U2 och Bruce Springsteen. Förra sommaren hade vi biljetter till Bruce Springsteen den 4/7, men vi fick avboka de biljetterna då vi begravde dig den dagen. För mig kommer alltid Bruce sammankopplas med din begravning i fortsättningen så honom kan jag nog aldrig se igen. Det är så svårt nu att boka saker så långt i förväg, för man vet aldrig vad som händer, livet kan vändas upp och ner när som helst igen.
Igår kom diakonissan Stina på besök här hemma, vi hade ett långt samtal om livet och döden och att leva med livslång sorg. Det var väldigt skönt att prata med henne. Vi kommer starta upp en samtalsgrupp med några andra änglaföräldrar ihop med Stina, planen är att fortsätta sedan med fler som mist. Behovet av att träffa andra i samma situation är väldigt stort, för ingen annan kan sätta sig in i hur det känns att mista ett barn. Mina sorgesystrar är idag väldigt viktiga för mig. Vi kan skratta, gråta ihop ge tips och råd om hur vi hanterar syskonens sorgarbete. De vet hur det känns och finns där i alla lägen och de vet att sorgen efter ett barn aldrig tar slut, den finns där i hjärtat varje dag, varje sekund.
090219
Jag klarade 8 månaders dagen också, en dag i taget är det som gäller här just nu. Min kompis Johanna kom ner från småland några dagar och det var väldigt mysigt. Vi var vid graven och olycksplatsen ihop, det kändes väldigt skönt att ha henne med där. Långa härliga promenader med hundarna vid havet. Tack! Huvudet är ganska tomt just nu och jag tror att det är saknaden och tomheten efter Basti som gör detta. Hittade en skiva REM han hade bränt till mig som han hade skrivit på, blev så glad för jag hade glömt bort det. Ska spela den nu och njuta, låta musiken ta över hjärnana en stund. När jag ser på mina två barn här på jorden så kan man inte se att de har sådan sorg i sitt hjärta som de har. De är tappra båda två, fast de saknar lika mycket som jag gör. Rasmus har en myskväll med pappa och tittar på Rögle och Wille och jag var på restaurang med mormor och myste. Det är så otroligt viktigt att ge dem egentid och uppmärksamhet just nu och all min kraft går till detta, men det gör ingenting för de är det bästa jag vet, precis som Basti var för mig. Jag försökte berätta om kärleken till sina barn för min kompis som snart ska bli mamma för första gången, men hur jag än försöker går det inte att förklara den kärleken, för det finns ingen kärlek som man kan jämföra med. Den största av alla kärlekar är den för sina barn. Den där första tiden då man kan ligga i timtal och räkna tår, kolla på de små vecken på benen, med en fullständig lyckorus känsla som påminner om världens största förälskelse. Så kände jag för mina barn när de föddes, nu står jag här med en av dem i himlen och sorgen är lika stark som kärleken till honom var. Jag önskar så att jag kunde hålla honom i min famn så som jag höll honom när han var liten och skydda honom från allt det onda här i världen, men livet ville någonting annat med dig Basti, du fick inte vara kvar, oj vad du fattas mig. Älskar dig min påg så det gör ont. Min Bästi, min stolthet!'
090216
Måndag den 16, idag är det 8 månader sedan du försvann från oss. Denna dag blir en tuff dag med mycket tårar. Måndagen den 16/6 var din sista dag här på jorden och för mig kommer hela denna dagen spelas upp i mitt huvud idag. Det är många som sagt till mig att den första tiden kommer att försvinna från mitt minne, men så är det inte. Jag kommer ihåg varje minut av denna tid, det var som om allt gick i slow motion från det jag fick samtalet från din pappa som sa " oh Sofie det har hänt något hemskt, Sebastian har krockat, han finns inte mer". Det enda jag fick fram om och om igen var "du skojar, du skojar". Din pappa skojade inte, det var sant. Såhär i efterhand kan jag inte förstå att polisen hanterar dödsbud på detta sätt. Varför satte de inte Mats i bilen och åkte hit med budet? Var fanns prästen som ska vara med? Du hade då varit död i 3 1/2 timme utan att jag känt någonting, när telefonen ringde trodde jag att det var du som ringde när jag såg numret på displayen. Jag är din mamma, hur kan du gå bort utan att jag känner det? Vi samlade familjen här hemma, jag gick runt runt i trädgården med knutna händer utan tårar, för jag var säker på att det var en biltjuv som snott din bil och krockat med den. Mormor och morfar, mina syskon kom hit Mats och Annica kom också, alla grät och skrek utom jag och Mats, vi stod bara där och tittade på varandra. Det kunde inte vara vår påg som var borta, det måste vara fel. Jag kommer ihåg hur jag tog upp telefonen och ringde din bästis Alan, och hur jobbigt det var att ge honom ett sånt bud på telefon. Hela livet vändes upp och ner på en tiondels sekund för oss alla. De första dagarna efter din död satte min hjärna in någon autopilot som med en otrolig närvaro planerade både minnesstund, tröstade andra, ringde återbud till sjukgymnast mm mm. Det var som om hjärnan var i skarpläge så som en soldat är i krig för att minsta lilla avkoppling kan leda till döden. Det är inte konstigt att hjärnan är trött nu och glömmer allt, för den fick jobba de första veckorna. Jag kommer ihåg de tunga stegen till brevlådan för att hämta tidningen den dagen din dödsannons var där i. Jag kommer ihåg hur jag tänkte att detta ska man inte behöva göra som förälder, man ska inte behöva hämta tidningen med sitt eget barns dödannons i. Där ska bara vara födelsedagsannonser och grattis till examen mm, inte dödsannonser. Hur kan livet bli såhär? Min älskade Basti du fattas mig, mitt hjärta det fattas en bit av det och den biten är du. Jag älskar dig så det gör ont, min Bästi, min stolthet!
090215
Idag fyller din första flickvän och min goa kompis år. Grattis Christel!!! Du var 4 år och hon 21 år. Du hade två stycken tjejer samtidigt på den tiden, båda var 21 år och hade långt blont hår. Ditt ansikte sken upp när hon kom hem till oss och en stor varm kram bjöd du alltid på. Du tyckte de var så vackra i sina långa blonda hår. De kramar gav du henne genom åren var du än mötte henne. Vi tyckte din kärlek till henne var så mysig för du var så stolt över dina tjejer. Christel är nu ett stort stöd för mig och jag vet att hon känner min smärta ända in i sin själ. Hon tyckte väldigt mycket om dig Basti och det vet jag att du kände, trots att du gjorde slut när du blev lite äldre hihi.
Ännu en tung dag för Rönn släktet. Din morfars bror Tord gick bort i förmiddags efter en tids sjukdom. De var väldigt tajta din morfar och han. Det var bara 9 månader i åldersskillnad mellan din morfar och Tord, de skojade alltid om att de var lika gamla tre månader om året. Jag hoppas du tar emot honom där uppe i änglarnas stad med öppna armar och jag hoppas han har hälsningen med sig från oss till dig. Kanske sitter ni däruppe nu och spelar fina melodier på ölburkar så som han och morfar gjorde, eller sitter ni och berättar roliga historier för varandra kanske? För din morfar är det ännu en stor förlust inom väldigt kort tid. Livet blev så annorlunda helt plötsligt, vi har varit så förskonade från sådana här händelser innan. Nu står vi här med så mycket sorg i våra hjärtan som vi inte vet hur vi ska hantera. Mina tankar är även idag med Tords fru Barbro, hans barn och barnbarn. Ljuset brinner för Tord bredvid Bastis foto och ljus. Ta väl hand om honom Basti!! Snälla ge din morfar styrka att kämpa med ännu en stor förlust. Stå där bredvid både mormor och morfar och håll om dem så som du gjorde när du fanns här hos oss. Var hos dem i drömmarna så att de får känna din kärlek för de behöver den så mycket nu.
090214
Vill ge alla mina nära en stor kram på alla hjärtans dag! Tack för att ni finns för oss! Vet inte hur vi hade klarat detta utan er. Ni som försvann av rädslan för vår sorg kan jag bara säga att jag hoppas ert liv blir bra och att ni någon gång lär er att rädsla för sorg är lika med rädsla för livet. Det är så viktigt att hylla livet för vi vet aldrig när någon försvinner nästa gång. Hylla kärleken för vi vet aldrig när den försvinner.
Idag har jag varit både vid olycksplatsen och vid graven och satt blommor och tänt ljus. Jag ritade ett hjärta i snön för dig Basti. Det är många tårar idag, men även leende där emellan. Leende för alla fina minnen, tårar för att du är borta för alltid. Jag körde samma väg som du gjorde den 16/6, det är så jobbigt att köra där, det ger så mycket ångest, så många frågor. Vad tänkte du på? Vad spelade för musik? Fanns jag i dina tankar? Fan vad ont det gör. Jag vet att du ville göra stordåd här i världen, men nu får du göra dem någon annanstans. Jag vet också att vi möts igen någon gång och det ger mig tröst. Din lillebror sa en härlig sak igår. Han gillar inte när någon i familjen är borta just nu. Han är som en vallhund och vill valla in oss hela tiden. Igår hade Wille och Lasse varit vid pulkabacken, på vägen hem sa Wille "Jag tycker det är väldigt kul att vara och leka pappa, men jag tycker det är ännu roligare att vara hemma hela familjen och mysa. Jag önska så att Basti också kunde vara hemma och mysa med oss pappa. Om jag träffar en ande någon gång så ska jag önska mig att Basti kommer hem igen." Den lille kille har så fina tankar och saknar dig så mycket så du anar inte det Basti. Du var hans stora idol i livet! Han ville bli precis som du! Sitter just nu och lyssnar på Tracy Chapmans som sjunger "But you can say baby can I hold you tonight, baby if I told you the right words at the right time you will be mine" som vi spelade på din begravning. Jag saknar dig så det gör ont mitt hjärta, min stolthet, min bästa Bästi!
090213
Jag drömde om dig inatt, vi gräddade pannkakor ihop. Du var inte så gammal kanske 4 år, du älskade att baka och fixa med mig i köket. På den tiden var det bara du och jag, vi var så tajta. Du var så lycklig i drömmen, full av liv, full av förväntan som vanligt. När jag blev ensam med dig, valde jag att inte arbeta heltid för jag ville vara din mamma så mycket det bara gick. Vi hade det rätt knappert, men vi hade mycket kärlek och kunde hitta på rätt mycket bus utan pengar. För mig var pengar inte det viktigaste utan kvalitetstiden med dig. Jag är så glad idag för att det var mitt val då, jag fick mycket tid med dig under din uppväxt, många minnen att tänka på nu när du inte finns kvar. du var hela min värld. När Lasse kom in i vårt liv var du sex år och du gillade honom från första stund, ni hade en väldigt speciell kontakt du och han. När jag jobbade kväll myste ni, lagade nationalrätten (krws =korv o pommes) ihop och busade. Du höll tal för Lasse på hans 40-årsdag där du avslutade med att tacka mig för att jag ordnat världens bästa plastpappa. Du såg upp till honom och ville göra lumpen i flottan precis som Lasse hade gjort. Du var som hans egen påg, vi var så lyckliga. När Rasmus föddes var det så viktigt för oss att du skulle känna dig som en del av familjen. Du fick vara med i allt, vara med på ultradjud, välja namn och vara delaktig i allt, namnen blev det väldiga diskutioner om då du var inne i en Bert och Sune period och ville brorsan skulle heta något av de namnen. Samtidigt hade du och jag våra mamma son kvällar en gång i veckan. Bara du och jag på bio, Mc Donalds mm mm. Vi hade så mysigt dessa kvällar. Ibland var din bästis Alan med och ni två fnittrade hela tiden åt era interna skämt som jag aldrig förstod. Men det var så kul att bara se er två skratta så. Jag trodde jag gjorde rätt, men ändå så blev det så fel. Nu finns du inte här och livet känns som om det tagit slut på ett sätt samtidigt som det ändå går vidare. Jag ville ge dig hela världen, ge dig styrkan att vara dig själv, ge dig den inre styrkan kärlek ger. Du vet hur mycket jag älskar dig och för mig är det en liten tröst idag att du visste det ända in i själen. Min kärlek, min stolthet, min Bästi!
090212
Allting
värker,
så
otagbart
Lite medvind, rätt oslagbart
och gladjen så svår, att kontakta
det är lätt man somnar, när allt går sakta
Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte
hittar hem,
men det gör jag, tror jag
Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte
hittar hem,
men det gör jag, tror jag
gör jag, tror jag
Däruppe bara, goda tankar flyger
men här på marken, kryper dom och smyger
raketen Sverige, månadens ställe
en smäll på käften, åt den allt för
snälle
Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte
hittar hem,
men det gör jag, tror jag
Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte
hittar hem,
men det gör jag, tror jag
men det gör jag, tror jag
Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte
gillar dig,
men det gör jag, tror jag
men det gör jag, tror jag
Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte
hittar hem,
men det gör jag, tror jag
Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte
hittar hem,
men det gör jag, tror jag
men det gör jag, tror jag
Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte
gillar dig,
men det gör jag, tror jag
men det gör jag, tror jag
Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte
hittar hem,
men det gör jag, tror jag
Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte
hittar hem,
men det gör jag, tror jag
men det gör jag, tror jag
Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte
gillar dig,
men det gör jag, tror jag
men det gör jag, tror jag
Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte
hittar hem,
men det gör jag, tror jag
Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte
hittar hem,
men det gör jag, tror jag
men det gör jag, tror jag
Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte
gillar dig,
men det gör jag, tror jag
men det gör jag, tror jag
090211
Ny dag och vi vaknade upp ut och såg ett vackert vitt landskap. Men det blir inte mycket utomhusbus idag när lillebror är sjuk i feber och hosta. Tur att vi var i ett snöigare landskap förra veckan och fick en stor dos av den då. Att se vår vackra natur och hämta kraft och styrka genom den är väldigt viktigt för mig. Solens ljus ger styrka och energi till att kämpa vidare. Trots att livet aldrig blir detsamma igen så måste det gå vidare för oss utan dig. Vi måste försöka planera framåt och hitta så många ljusglimtar vi bara kan. Vi måste ge dina bröder så många ljuspunkter det bara går att ge. Rasmus fick en i Frankrike när Austin Martin (Bondbilen) kom och hämtade honom. Lyckan i hans ögon när han förstod att han skulle få åka denna fräcka bil var så härlig att se. Att få ge honom den kicken och se hans ögon glittra av lycka kändes helt underbart. Jag vill ge dina bröder denna känslan varje dag för att ta bort lite av deras smärta.
När jag ser bilder på dig så hade du samma blick för det mesta. Alltid redo för bus, alltid förväntansfull på livet. Jag kommer ihåg när du fyllde 5 år och du fick i present att åka med mig, mormor och morfar till Stockholm. Vi flög upp och bodde på hotell. Du var så lycklig! Vi var på Vasa museet och du var helt i extas över alla dessa gamla saker där fanns. Vi skulle bara vara där på förmiddagen, men du ville inte gå därifrån. Vi stannade hela dagen och kollade in varje liten detalj. Det var här ditt stora historie intresse började, sedan när vi kom till Skansen ville du inte alls titta på djur odyl. Du ville bara gå in i de gamla husen och titta på gamla spinnrockar mm. Vi hade väldigt roligt den helgen och dina ögon sken som två solar. Det gör så ont att de aldrig mer kommer att lysa av förväntan och lycka. Jag har så många minnen av alla äventyr vi gjorde tillsammans och jag är så glad för att vi oftast gav dig upplevelser i present istället för prylar. Det är de minnena jag har kvar nu alla minnen om alla upplevelser. Jag ska vårda varje minne ömt. Jag saknar dig och älskar dig så det gör ont. Min bästa Basti, min stolthet!
090210
Varje morgonen slår det mig rakt i ansiktet du är död, du finns inte mer, du kommer aldrig tillbaka. Ändå väntar jag varje dag på att du ska göra det, finns här och väntar, väntar. Varför kommer du inte tillbaka till oss? Samtidigt försöker vi få livet att gå vidare här utan dig. Dina bröder är så tappra i sin sorg, de kämpar vidare och hittar sina glädjeämnen fast deras hjärtan också har ett stort tomrum efter dig. De kämpar på i skolan och gör det väldigt bra. Du hade varit så stolt över dem!! Du hade varit så arg för att skolan som vanligt inte stöttar upp i en sådan här situation. Tror att du ser att det behövs mer för att de ska må bättre dina bröder. Jag har många frågor och funderingar om varför det inte fungerar i skolan att möta barn i sorg än idag. Frågor som: Hur möter vuxna barns sorg? Får personal inom skolan någon utbildning på detta området? Är det okej att personal som arbetar med elever som har mist någon nära låtsas som om det regnar? Är det okej att personal inte ens frågar hur elever i denna situation mår? Är det detta vi vill lära våra barn? Att inte bry sig om andra, att inte visa empati, att sopa problem under mattan. Hur kan jag som förälder göra för att förändra attityden till eleverna i skolan? Hur ska jag kunna förändra något som inte vill bli förändrat? Jag kanske inte kan förändra skolan, men jag kan försöka för mina barn skull och för framtidens offer för sorgen. Är det någon som har några bra ideer på hur det kan göras så hör gärna av er till mig.
Jag vet Basti att du kommer att hjälpa mig hjälpa dina bröder. Du står där bredvid dem och skyddar skickar kärlek och energi till dem för att de ska orka trampa vidare med sin sorg. Jag känner att du är här. Du finns nära oss hela tiden, dina bröder känner din närvaro också. Det känns tryggt att du skyddar dem. Men varför var där ingen som skyddade dig? Jag önskar med hela mitt hjärta att jag hade kunnat stå där mellan dig och trädet och tagit smällen så du hade fått vara kvar här och gjort stordåden du ville göra. Jag har gjort mina stordåd, tre underbara pågar som var och en för sig är ett underverk, fast du inte finns med oss här på jorden längre kommer du alltid vara mitt underverk. Min Bästi, min stolthet
090208
Vi har varit i Bydalen en vecka och åkt skidor. Samma ställe som du varit med så många gånger Sebastian. Samma buss som du åkt med i, samma människor som var med. Jag har så fina bilder på dig från dessa resor. Du var en hejjare på att åka både skidor och snowboard. Nu var det så tomt i backen utan dig, tomt i stugan,. En jobbig resa, men det är så viktigt att möta allt det här jobbiga. Du hade älskat att vara med, sol, lagom kallt och go dricka. Vi fick samma stuga som vi bodde i när du blev sjuk. Vi fick åka in med ambulans till Östersund för du hade så ont i magen. Alla minnen kom tillbaka, du och jag på sjukhuset medan de andra åkte skidor. Du hade fått magsår 12 år gammal. Magsår för att din skola inte gjorde vad de skulle efter knivot och mordhot. Den veckan blev det inte mycket skidåkning, med du och jag hade väldigt mycket ensamtid med bordtennis och spel på sjukhuset. Till slut fick du några dagar i backen. När jag åkte där utan dig rann tårarna både på vägen upp i liften och på vägen ner. Jag kommer ihåg var du vurpade, jag kommer ihåg var du brukade sitta på afterskin. Du fick inte se Wille och Rasmus fara ner för backen precis som de aldrig hade gjort något annat. Din mormor och morfar pratar om dig hela tiden, du kom till din morfar i drömmen en natt där uppe. Han var så lycklig på morgonen när han sa "Basti har varit hos mig inatt, jag har faktiskt fortfarande nio barnbarn och inte åtta som jag sagt sedan i somras, han är med oss". Det gör så ont i mig att se hur mycket smärta det finns runt om oss nu, du var så älskad av så många och det gör så ont i oss alla. Vi föröker hitta lite glädje och se det ljusa i tillvaron, men det blir aldrig detsamma igen, ljuset går inte längst in i hjärtat som det gjorde innan du försvann. Skrattet sitter på utsidan nu, för insidan är så tom, det når inte innanför det stora svarta hålet som finns där efter dig. Jag saknar dig min långa älskade påg. Saknar dig så det värker i mig. Älskar dig så det gör ont i mig. Min bästi, min stolthet!
090130
Sorgen går sin egen väg, den tar inte hänsyn till att världen snurrar. Det går inte att kontrollera något med den. Den går inte att förutse, den går inte att styra. Sorgens klor sitter hårt om hjärtat likt en rovfågels klor om sitt byte. Det är bara att följa med i de olika förändringarna och i berg o dalbanan den bjuder på. Denna veckan har präglats av att jag inte har fått något gjort, kan bara sitta och stirra ut i luften i flera timmar, för mig känns det som en kvart. Tankarna snurrar, frågorna försöker hitta egna svar i hjärnan. Så många frågor om detaljer som egentligen inte spelar så mycket roll nu. Han är borta och även om jag går igenom hela hans liv i mitt huvud så förändrar det inte faktumet att han är död. Det känns som om hjärnan nu är helt slutkörd och inte orkar jobba mer, den har tagit semester. Ingenting funkar, glömmer födelsedagar, ringa viktiga samtal, när jag väl kommer ihåg det så ringer jag till fel ställe. När jag läser och skriver snurras alla bokstäverna ihop så det blir mest pannkaka av allt. Det enda jag kan göra är att acceptera skiftningarna och följa med i upp- och ner-försbackarna. Ta varje känsla och bearbeta den när den kommer, stanna upp och lyssna på kroppen, väldigt ödmjukt. Det finns många fina funktioner i våra kroppar, den är så finurligt uppbyggd. Försöka stanna upp och inte fly, för flyr man, så slår sorgens klor hårt, ännu djupare in i hjärtat. Samtidigt som det är oerhört jobbigt att vara såhär, känner jag en ödmjukhet för att min hjärna försöker hjälpa mig bearbeta detta fruktansvärda.
Igår pratade jag länge med min kompis Lotta som är änglamamma till Charlie, det gav sådan energi och helt plötsligt kom orden tillbaka, jag kunde skriva igen. Tack Lotta för att du är du, underbar! Charlie har varit borta i två år imorgon och ljuset kommer att brinna för honom och er bredvid Bastis. 2 år så lång tid, men ändå som igår. När jag pratat med henne fick jag för mig att göra världens godaste chokladbollar, rullade i smält choklad/nutella och sedan kokos. Då kom tanken igen, Basti detta hade du älskat. Jag önskar med hela mitt hjärta att jag hade kunnat bjuda dig på en sådan eller tio sådana. Ett väldigt roligt minne av chokladbollar och Basti var när han var ca 10 år och pratade svengelska hela tiden. Vi var på väg till fjällen och stannade för att fika. Jag frågade vad han ville ha för kaka och då svarade han på sin roliga svengelska " I wan't some wainerbred (wienerbröd) and some niggerballs". Hela kön vände sig om och tittade på honom. Oh vad vi skrattade oj vad han fick höra detta ofta. Nu får vi äta upp niggerballsen själva, vi kan inte bjuda dig Basti, men jag ska försöka njuta lite för dig med. Min kärlek till dig vet inte riktigt var den ska ta vägen nu, det är så mycket kärlek , tomhet och saknad att försöka leva med. Jag älskar dig min Bästi, min stolthet!
090128
Jag fick en fin sak mailad till mig imorse av en kompis. Det har följt med mig hela dagen och värmt mitt hjärta, för det är så sant. Ville skriva det här för att ge en tanke och värma någons hjärta: En lärare frågade sina elever om vilka 7 underverk i vår tid är. Han bad dem göra en lista och varierande svar kom in, här är en summering av svaren:
1. Pyramiderna i Egypten 2. Taj Mahal 3. Grand Canyen 4 Panamakanalen 5 Emire State building 6. Basiliken i St-Pierre 7 Kinesiska muren
Medan läraren kungjorde svaren som kommit in märkte han en flicka som såg konfunderad ut och att hon fortfarande hade pappret framför sig.. Han frågade då henne om hon hade problem med att skriva upp listan. Flickan svarade "Ja lite. Det är så svårt det är så många". Läraren sa då: "Berätta vad du skrivit så kan vi kanske hjälpa dig". Varpå flickan svarade: " Jag tror att världens 7 underverk är:
1. Att se
2. Att höra
3.Att beröra
4. Att smaka
5. Att lukta
6. Att le
7. och att älska
Det blev tyst i klassrummet för dessa enkla ting är de mest värdefulla vi har, men samtidigt så storslagna var och en för sig. Vi glömmer bort det viktigaste här i livet i vår vardag, vi har så bråttom att söka nya tillfredsställelser att vi glömmer bort det viktigaste. Det är inte förrän man har mist det som vi kommer på vad vi missat. Jag är så tacksam för att redan tidigt i mitt liv gjorde valet att se det som är viktigt och att älska älska älska livet.
Idag har jag varit hos mina goa "svärföräldrar", Bastis farförldrar och fikat. Vi har pratat om livet och döden och just dessa tankarna om meningen med livet. Vi kramas så hårt och vill egentligen inte släppa taget om varandra för livet är så skört, vi vet vi delar smärtan efter världens goaste Basti. Vi vet aldrig när nästa smärta kommer... Men under tiden måste vi se vad vi har och uppskatta det till fullo.
090127
Dagens citat i tidningen kommer från Astrid Lindgren "Man ska leva sitt liv så att man blir vän med döden". Hon var en väldigt klok gammal dam, som hade levt ett långt liv utan att mista några barn. Jag kan inte förstå hur jag ska kunna bli vän med döden? Döden tog min älskade förstfödde påg, fort, utan någon som helst förvarning. Utan att jag kunde göra något för att förhindra det. Skulle jag bli vän med döden nu hade det varit för att få hålla om honom igen och då hade mina nära och kära blivit ännu mer ovän med döden. Längtan efter att få hålla om honom är så stark, men jag har fler som jag vill hålla om, så att bli vän med döden är inget alternativ för mig. Just nu anser jag att den är min värsta fiende, för den ger så många rädslor, den ger så mycket saknad och tomhet. En dag när min tid är inne kommer jag att bli vän med den, men inte än på länge, nu vill jag vara bästa kompis med livet istället, trots att döden överskuggar det. Jag ska älska, krama och vara tacksam för de som finns kvar, jag ska även vara tacksam för de åren jag fick med Basti, även om det gör ont. Jag ska vårda de minnen av hans liv ömt, försöka föra hans minne vidare till andra och kanske ha ork att göra denna världen bättre i hans namn. Livet ska bli min bästa vän, det gör så ont Basti att du inte är här och delar det med oss. Min stolthet, min Bästi!
090125
Efter
en
trevlig helg med god
mat o gott vin hos våra vänner igår har denna dagen
gått i slöhetens tecken.
Solen tittade fram och det var längesen vi såg den här
i vår del av Sverige.
Kändes lite som om våren inte är så långt
borta och den är så efterlängtad.
Samtidigt räknar vi ner veckorna till vår årliga
fjällenresa och ska alltså få
lite snöupplevelser också i år. Denna fjällresa
var du med på varje år hela din
uppväxt, det känns konstigt att åka i de backarna vi
har åkt så många gånger
ihop. Jag har så många minnen av dig där. För mig
innebär en väldigt stor del
av sorgearbetet att möta alla minnen och allt som är jobbigt
med dem. Jag
kommer ihåg när du åkte liften med morfar när du
var 7-8 år och det var väldigt
dimmigt, jag och Lasse åkte efter er och ropade till er att vi
skulle hoppa av
vid nästa avgång. Morfar uppfattade det som om han skulle
hoppa av direkt och
hoppade av mitt i liftsystemet. Han såg inget för all
dimman, du fastnade med
jackan i kroken på ankarliften och kom inte loss. Vi såg
dig fara över stupet
som kom efter den sista avgången. Du flög och vi blev
så rädda, vi var säkra på
att du slagit halvt ihjäl dig. Du låg där i
snödrivan och skrattade när vi väl
kom ner till dig. Du hade inte slagit dig, men du ville inte åka
mer med morfar
i liften på flera år. Du var fantastiskt duktig både
på skidor och på bräda,
när du lärde dig att åka med benen ihop skröt du
för oss att du kunde "åka
på stockholmsvis", vi skrattade men du tyckte bara det var
stockholmare
som kunde åka så då var du 12 år, men det
här om att du åkte så retade vi dig
för alltid. Det kommer att kännas väldigt tomt att vara
där utan dig, även om
du inte har varit med de sista åren då det var roligare att
åka med kompisarna,
men jag tror att om du hade levt hade du varit med i år, du sa
det innan du
försvann från oss att du ville med. detta året. Vad
konstigt livet blev nu utan
dig, så tomt, så ledsamt, så lite skratt och så
lite kramar. Jag hoppas du ser
oss där när vi flyger ner från backen.
090124
Ny
morgon
och kaffet är snart
klart. Varje kväll innan jag somnar ber jag dig komma till mig i
drömmen men
det är få gånger du gör det. Min sömn
är det inget fel på, men jag vaknar
väldigt tidigt. Idag blir det en dag med mycket sociala
aktiviteter, fika med
Ida din kompis från din högt ärade
Österängskola. Ida har din tomtemugg som
fanns kvar på skolan, du sa att du hade MVG i fika och du och
kompisarna hade
kritierier för det. Kände mattanterna igen er och gav er eran
egen mugg när ni
kom så hade man MVG. Ni var och hälsade på där 1
1/2 år efter du tog studenten
och direkt när du kom in tog mattanten din mugg och gav dig, de
kände igen dig
fortfarande och då konstaterade ni att du fortfarande hade MVG i
fika. Jag
kallade dig fikavärldsmästaren så det
förvånade mig inte ett dugg. Din
tomtemugg ska kusin Mimmi få för att ha på sin skola
där hon nu axlar din roll
som fikavärldsmästare. Jag vet att hon kommer att vårda
denna muggen ömt, för
jag vet hur nära du och hon var. Hennes kärlek till dig
är så vacker. Jag
hoppas du ser det där du är nu och ler för kärlek
är det bästa som finns. Du
var idolen för många, det var väldigt många som
såg upp till dig och ville vara
som du. Just för att du alltid var dig själv och inte brydde
dig så mycket om
vad andra tyckte. Du var ärlig både mot dig själv och
mot andra, du hade en
inre styrka som lyste upp rummet du kom in i. Det ljuset du gav kan
aldrig
ersättas, men vi har fler som är som du som tur är. Dina
underbara bröder som
kämpar varje dag med sin sorg efter sin stora idol. De gör
det på ett sådant
fint sätt. De är lika vackra som du både på
insidan och på utsidan. Jag är så
stolt över dem. Rasmus som klarar skolan med bravur, fast där
inte är någon som
frågar hur han mår ens. Wille som pratar om dig för
alla sina kompisar så de
ser dig som sin idol också. De kommer in ibland här och
ställer sig vid ditt
kort och tittar på det och ljuset som brinner bredvid. De
gör de med sådan
kärlek fast att de inte kände dig. Den kärleken dina
bröder känner för dig, den
kärleken smittar av sig på alla andra. Din kärlek
lever! Min Bästi, min
stolthet
090123
Idag
när jag satt och skrev
detta kom min lille Wille och satte sig bredvid mig och frågade
vad jag gjorde.
Jag svarade att jag skrev om Sebastian, då satt han tyst en stund
sedan sa han
"Mamma jag vet vad om är viktigast med livet" Förvånad
över hans
tankar och ordval frågade jag vad det viktigaste var. Då
svarar han "Mamma
det är livet". Denna lilla tunna killen har så många
djupa funderingar och
goa tankar. Oj vad vi kan lära oss av att lyssna på
våra barn. För han har så
rätt, meningen är att vi ska leva livet till fullo och njuta
varje dag oavsett
vilka motgångarna och svårigheter vi får på
resans gång. Livets mening är inte
att jaga nya materiella saker eller att klättra på
karriärs stegen. Livets
mening är att älska och bli älskad för det är
det som gör livet värt att leva.
Livet i sorgens spår går väldigt upp och ner,
från att ha varit väldigt nere
ett par dag, känns det nu lite lättare. Saknaden och tomheten
finns där,
tårarna kommer varje dag, men det är förlösande
tårar utan ångest. Ibland
kommer ångesten och det är precis som jag känner hans
ångest när han tog sitt
sista andetag, kanske känner jag så för att
förstå att när döden kom var den en
befrielse från smärtan? Många tankar, minnen snurrar i
huvudet hela tiden, det
räcker med att se en vinröd bil så kommer känslan
och minnena, eller höra
sirenerna från utryckningsfordon, se någon som liknar
honom, gå på skjutfältet
där han gjorde många övningar i lumpen. Jag vet att jag
är oerhört stark, men
att vara stark är också att våga vara svag,
bearbeta varje känsla när
den kommer. och inte skjuta bort den, för då blir jag
aldrig av med den.
Jag har alltid sagt att om det händer något av mina barn
något så kan låsa in
mig på psyket resten av mitt liv. Nu sitter jag här med
faktumet att mitt barn,
min förstfödde är borta för alltid, men jag
står upp ändå och är inte inlåst.
Jag kan själv bli förvånad, men samtidigt så vet
jag varför jag är stark. Jag
har två fantastiska barn till och en man som är helt
fantastisk. Jag kan inte
svika dem, jag vill inte missa deras framtid. Jag älskar dem lika
mycket som
jag älskar Sebastian, det är så viktigt för mig
att de precis som Basti vet att
jag alltid finns där för dem. Som förälder ransaka
man sig själv varje dag, man
har alltid dåligt samvete för det som kunde gjorts
bättre. Det är en del av
föräldraskapet och för mig är det väldigt sunt
att alltid försöka göra det
bästa för sina barn. Nu är det viktigare än
någonsin att finnas där till varje
pris, jag kan inte gömma mig under en sten utan livet måste
gå vidare om än
väldigt annorlunda. Mina barn måste få den bästa
uppväxten jag kan ge dem trots
att vi har drabbats av det värsta som kan hända en familj, de
saknar sin bror
lika mycket som jag saknar min son, deras sorg är lika viktig och
gör lika ont
som min. När ens barn dör så plötsligt som
Sebastian gjorde kommer där många
tankar, samvete och frågor. Vissa frågor får man
aldrig svar på men en sak vet
jag till 100%. Han visste hur älskad han var. Han visste hur
stolta vi var över
honom Han visste att han var sina brorsors största idol. Han
visste att
jag hade bytt plats med honom när som. Han visste att vi hade
gjort allt för
honom om vi bara kunnat. Han visste att jag hade kunnat ställa mig
mellan
trädet och bilen för att skona hans liv. Han visste det
för vi har sagt och
visat det varje dag varje dag i hela hans uppväxt. Vi har
alltid haft som
regel nummer ett i vårt hus att aldrig skiljas som ovänner
utan alltid prata ut
om allt. Livet kan förändras så fruktansvärt
snabbt, se det du har, uppskatta,
visa kärleken du har till dina nära för du vet aldrig
när det försvinner. Det
är något vi alltid varit duktiga på i vår familj
och jag är så oerhört tacksam
för att vi har det så, att sista minnet av Sebastian är
en stor varm kram, hans
skratt och hans kloka funderingar om framtiden. Jag kallade honom min
Bästi,
min stolthet och det var precis det han var och fortfarande är.
090120
Idag
är det din namnsdag
Sebastian. Min första tanke när jag såg det i tidningen
var att skicka ett sms
till dig som jag alltid gjort de andra åren. Sen slog det mig du
är DÖD, jag
kan inte skickat något sms till min påg. Jag tönde
ditt ljus här hemma och sa
grattis till kortet på dig istället. Det är precis som
att jag fortfarande inte
har förstått att du vekligen är borta, du kommer inte
tillbaka. Hjärnan vet
det, men hjärtat kan/vill inte förstå, kanske är
det en överlevnadsinstinkt som
gör att kroppen är funtad så. För vad händer
när både hjärna och hjärta förstår
att du är borta?? Jag vill så gärna förstå,
men kan inte. De gånger hjärtat för
en stund förstår rasar hela min värld, jag klarar
ingenting, tårarna tar aldrig
slut då. Jag tittade på bilder på dig och hittade
bilder på dig och vad jag
tror din första stora kärlek Sandra. Ni sitter och
håller Wille i famnen som då
var nyfödd, ni är så fina ihop. Jag har många
fina minnen från den sommaren när
simrishamnstösen var här och busade med oss. Du gav
så mycket kärlek och
värme till alla som du tyckte om. Jag älskar dig min
Bästi, min stolthet
090118
Det
har
varit tunga dagar med
mycket saknad och många tårar. Din minsta lillebror och jag
låg och myste igår
morse. Vi tittade på Djungel George och där var det
stjärnfall. Varje gång en
stjärna föll önskade de sig någonting och fick
det. När vi satt vid
middagsbordet igår kväll så säger Wille 6
år "Jag önskar jag kunde få se
ett stjärnfall för då hade jag önskat mig Basti
tillbaka". Denna lilla
kille hade funderat på detta hela dagen, han har så
många goa tankar och han
hade gjort vad som helst för att få dig tillbaka precis som
jag. Att leva utan
dig är en kamp varje dag, längtan efter dig är så
stark och gör så ont. Det
känns som hela jag ska gå sönder av smärtan. Ingen
som själv har upplevt hur
det känns att mista sitt älskade barn kan någonsin
förstå hur ont det gör. Jag
bar dig i min mage, kämpade för att få ut dig här
till denna värld, tröstade
dig när du var ledsen, skrattade åt allt ditt bus, tjatade
på dig för att jag
ville uppfostra dig till en vacker människa. Jag lyckades
göra det och du var
så vacker både på insidan och på utsidan,
kanske var du för vacker för denna
världen. Jag stod upp för dig när det var kämpigt.
Kommer ihåg när du sa till
mig en gång när jag skällt ut din studierektor för
att skolan inte gjorde det
som är deras plikt att göra, du sa: "Mamma vet du vad jag
tänkte hela
tiden vi satt där, jag tänkte heja mamma heja mamma". Du
mådde så dåligt
på den skolan och jag slogs för dig som en tiger. Aldrig
skulle skolans
nonchalans få skada mitt barn. Jag gjorde det av kärlek till
dig och för att
försöka göra en förändring för alla barn
som inte känner sig säkra i skolan.
Dina ord betydde så mycket för mig, du var stolt över
din mamma och du visste
att jag alltid skulle stå upp för dig. Precis så
gjorde du själv alltid du stod
upp för det som var rätt och för de svaga jag
är så stolt över att jag
gav dig den gåvan att du hade det efter mig. Jag älskar dig
mer än du någonsin
kan tänka dig. Min stolthet min Bästi!
090116
Idag
är det 7 månader sedan
du gick ifrån oss. Jag saknar dig så det gör ont i
hela kroppen. Kan
fortfarande förstå att du är borta för alltid, att
jag inte ska få känna din
värme igen. Var du menat för något stordåd
någon annanstans? Var det du som
hjälpte piloten flyga planet ner i Hudson River vid New York
igår? Hade du dina
stålmannenkalsonger på dig och räddade alla
passagerarna? Är du en osynlig
stålman nu? Varför kunde du inte få göra
stordåd här nere på jorden istället?
Lyssnar just nu på James Blunt "Goodbye my lover" som vi spelade
på
begravningen. Tårarna rinner och jag känner mig precis som
han sjunger
"I'm so hollow baby, I'm so hollow". Ett stort hål finns nu i
mitt
hjärta som aldrig kan fyllas igen utan dig. Det känns
så ensamt här, alla går
vidare mitt sina liv, jag står här och trampar på
samma ställe, telefonen har
tystnat och alla tror att nu har det gått så lång tid
att allt har lugnat sig,
men det känns fortfarande som det var igår du försvann,
såret i mitt hjärta är
lika stort och lika öppet nu som för 7 månader sedan.
Jag är så tacksam för de
mina, mina närmsta som fortfarande står här bredvid.
Finns där när allt faller
och stöttar, kramar. Jag är så tacksam för mina
närmsta vänner som inte ger
upp, som många andra har gjort. Jag är så tacksam
för dina goa vänner Basti. Du
valde dem väl, de är som du omtänksamma,
kärleksfulla och inte rädda att möta
oss. Ojoj vad vår generation och den äldre generationen har
mycket att lära oss
av dessa underbara ungdomar. De möter en med en stor varm kram,
är inte rädda
för vad andra ska tycka om vi gråter en skvätt ihop. De
pladdrar inte på om
sina, sitt eget utan de vågar fråga om hur man mår.
De är inte rädda för att
göra mig ledsen, de vet att det är jag redan så det kan
inte bli värre om där
kommer tårar eller inte spelar ingen roll, känslan finns
där ändå. Tack min goa
familj, mina goa vänner och Bastis (även mina) goa
vänner för att ni finns,
hade aldrig klarat detta utan er. Fick en dikt av en änglamamma
som jag lärt
känna. Tack Lotta! Kanske kan den ge er något
Snälla
se mig
genom
mina
tårar Dikt Du frågade "hur
mår du"? När jag svarade
tårades mina ögon. Du såg bort och började genast
prata igen. Uppmärksamheten
du
givit mig rann iväg.
Hur mår jag?.. Jag mår bättre när folk lyssnar
men det kan hända att jag gråter
en tår eller två. Den här smärtan är
obeskrivlig. Om du inte känt den, kan du
inte till fullo förstå. Trots det behöver jag dig.
När du ser bort, när jag
blir
ignorerad,är jag åter ensam med den. Din uppmärksamhet
betyder mer än du
någonsin kan förstå.
Egentlligen är tårar inte ett dåligt tecken, vet du!
De är naturens sätt att
hjälpa mig att läka. De lättar lite på det tryck
sorgen skapar.
Jag vet att du är rädd för att jag ska bli ledsen
när du frågar hur jag
mår,..men så är det inte. Minnet av min älskades
död kommer alltid att vara med
mig. Blott en tanke bort. Mina tårar gör smärtan mer
synlig för dig, men det
var
inte du som gav mig den. Den fanns redan där.
När jag gråter, kan det vara så att du känner dig
hjälplös,när du inte vet vad
du skall göra? Du är inte hjälplös,och du
behöver inte göra något annat än att
vara där. När jag känner att du tillåter att mina
tårar rinner,då har du hjälpt
mig.Du behöver inte säga något. Din tystnad när
jag gråter är allt jag
behöver. Var tålmodig.. var inte rädd.
När du lyssnar med ditt hjärta till "hur jag
mår"lättar smärtan,för
när
tårarna kan komma och gå som de vill, känner jag mig
lättare. Att tala med dig
släpper fritt vad jag har önskat att få säga
högt,och gör rum för en gnutta
glädje i mitt liv.
Jag gråter en minut eller två..och sen torkar jag mina
ögon och ibland kanske
du kan se mig skratta en stund senare.
När jag håller tillbaka tårarna, får jag en
klump i halsen mitt bröst värker
och min mage knyter sig. Därför att när jag
försöker skydda dig från mina
tårar, då skadar det oss bägge .. mig, för att
min smärta hålls inombords,en
sköld mot din närhet.. och dig,för att vi plötsligt
är så långt ifrån
varandra.Snälla, ta min hand och se mig genom mina
tårar..Då kan vi vara nära
igen. Författare Fritt översatt efter "Please se me through
my tears"
av
Kelly Osmont
090112
Vi
har
gjort en egen sida
bara för Sebastian, som jag kommer att skriva dels som blogg, dels
som
minnessida med bilder och berättelser från hans liv som blev
alldeles för kort.
Har ni som läser några fina minnen av Basti så skicka
gärna ett mail till mig
så lägger jag in det här på sidan. Hans minne ska
leva vidare på detta sättet.
Så småningom kommer jag även starta upp en stiftelse i
hans namn för ungdomar
som har det jobbigt. Det är något jag alltid velat göra
och jag tror att det är
mitt kall i livet att hjälpa andra. Hur och på vilket
sätt detta kommer att bli
av vet jag inte riktigt än, men det håller på att ta
form i mitt huvud, så
snart faller väl allt på plats. Nytt år och det
första året där du inte är med
längre Basti. Hur kunde det bli såhär? Vi trodde att vi
skulle få ha dig nära
många år till och att det var jag som skulle gå
först av oss. Du förändrade
hela mitt liv när du kom till världen, du var en liten
trollunge med svart hår
och pliriga ögon. Jag var nyss 18 år fyllda och många
tvekade över hur jag
skulle klara av att vara mamma så ung. Men kärleken till dig
gjorde att jag
växte snabbt in i min roll som mamma. Kanske något
överbeskyddande, men med
massor av kärlek. Det känns skönt idag med facit i hand
att du verkligen visste
hur mycket jag älskade dig och hur stolt jag var över dig. Nu
står jag här utan
dig och vet inte riktigt vem jag är längre. Du
förändrade mig för 22 år sedan
till det mer positiva. Nu har du gjort det igen, fast denna
gången till något
jag inte alls vill vara. Jag vill vara den där stolta
trebarnsmamman som ser
fram emot att se mina barn göra det bästa av sina liv. NU har
jag mest sorg i
mitt hjärta och varje dag är en kamp att orka och
försöka göra det bästa av den
dagen till något positivt. Hitta de små
glädjeämnena och glädjas åt mina andra
två underbara pojkar. Det är så svårt utan dig,
du finns där hela tiden och
påminner mig om att du inte längre är bland oss.
Det gör så ont att
förstå att du inte kommer tillbaka till oss. Att inte
få möta din blick, se dig
skratta, krama dig, dra händerna genom ditt tjocka hår och
känna avundsjukan
att du inte fick det av mig. Saknad är vad resten av mitt
liv kommer att
bestå av. Vad jag än gör så kommer det
prägla allt här i fortsättningen. Jag
älskar dig min Bästi, min stolthet!
081002
ÄNTLIGEN
är telefonen lagad!
Den har strulat sen i måndags så det har varit rätt
så tyst i huset. Har
varit på brukshundsklubben ikväll och tränat med Sade o
Manda. Kul! Hon är lite
busig den där Manda så nu blir det lite
hårdträning med henne för att få henne
lite lydigare. När vi körde hem därifrån såg
vi den vackraste regnbågen vi
någonsin sett, det var en lika vacker regnbåge den
kvällen vår goa Basti dog så
tankarna och minnena kom tillbaka till den kvällen. Samtidigt
börjar de spela
Tracy Chapmans "Baby can I hold you" som vi spelade på hans
begravning. Vi satt och lyssnade och förundrades över det
fina vi såg och
tårarna kom. Fast vi försöker minnas allt det fina han
gav oss så mycket det
bara går. Vi vill hylla honom och hans stora varma hjärta,
hans genorositet och
empatiska förmåga, härliga humor och fantastiska
skratt, rappa kommentarer och
intelligenta inlägg i olika diskussioner. Vad lyckligt lottad jag
är som har
fått ha en sådan fantastisk påg, men det gör
saknaden efter honom ännu svårare
att bära. Hans öl står kvar i kylen och en kväll
ska jag dricka den och skåla
med honom, men jag är inte redo för det ännu. Tänk
om man kunde spela på ett
lotteri där man fick välja vad man ville som högvinst.
Då hade jag lagt varenda
krona jag har på det spelet och när jag vunnit skulle jag ta
tillbaka min
stolthet, min Bästi!
080929
Jag,
Lasse och Wille var på
kyrkogården i lördags och satt bredvid graven o snackade med
Basti. när vi satt
där sa Wille "Vi sjunger för honom, vad tyckte han om att
sjunga när han
var liten?" Så där satt vi och sjöng: I ett hus i
skogens slut och blinka
lilla stjärna. Det var så härligt att lille Wille 6
år tänker så. Mitt i all
sorg efter Basti ser jag väldigt tydligt vilka underbara
pågar jag har. Är så
lyckligt lottad att få ha dem i mitt liv. Den känslan har
jag alltid haft om
hur tacksam jag är för det jag har. Jag är tacksam att
jag fått ha Sebastian
också även om det just nu gör väldigt ont och
saknaden, sorgen tar över. Någon
gång i framtiden kommer jag kanske åter möta
människor med det leendet jag hade
innan Basti försvann ur vårt liv, men det kräver mycket
jobb för att nå dit.
Det får ta den tiden det tar. I varje stund kommer där
minnen tillbaka. Idag
lagade jag lasagne till middag och det älskade Basti, jag kom att
tänka på när
jag lagade det när han levde och då brukade jag smsa honom:
Lasagne? Kunde han
så kom han hem och åt, men sista gången jag
frågade skulle han iväg och träna
så då kom han inte. Jag önskar att jag kunde skicka
"lasagne?" en
gång till.. God var den och brorsorna åt som hästar.
080909
Igår
var det tolv veckor
sedan jag fick det hemska telefonsamtalet från Sebastians pappa
kl 21.32 ringde
telefonen och jag trodde att det var Basti som ringde när jag
såg telefonnr på
displayen. Man tror att när det händer ens barn något
att man ska känna det på
sig, men så var inte fallet här. Dessa måndagar
är väldigt jobbiga då allt
kommer tillbaka till mig då. Man tror att det ska bli
lättare efter tolv hela
veckor att bära sorgen, men tyvärr är det precis
tvärtom, svårare, svårare för
varje dag. Nu börjar jag verkligen inse att min älskade
Bästi aldrig kommer att
stå innanför dörren och ropa HEEJ! och brorsorna
springer upp i famnen på honom
överlyckliga för att han kommer hem. Saknaden och tomheten
efter honom går inte
att beskriva i ord och den blir tyngre att bära för varje dag
som går. Det
känns som hela kroppen värker av längtan till min
Bästi, min stolthet.
080829
Jag
var
på kyrkogården i
morse och tände ljus för dig Basti, satte dit mitt
favoritkort på dig så jag
kan titta på dig när jag är där. Du var så
vacker och du hade ett sånt vackert
leende!
Hellre
en
regnig morgon med
ditt ljus, än en solig morgon med alla utom du. Jag kan höra
dig skratta, se
din mun le. Dina ögon lever. Åh säg att du är med.
Att vi delar samma resa och
styr mot samma mål. Snälla kom ta min hand. Vi gör
världen till
vår. "Eva Dahlgren". Älskar dig!
080820
Tårar,
tårar, tårar, de vill
aldrig ta slut. Igår var vi på begravningsbyrån och
valde gravsten. Att sitta
där och välja stensort, texttyp mm var fruktansvärt
jobbigt. Jag, Lasse och
Mats, Annica har precis samma åsikter om vad som DU ska ha vid
din grav. Att
vara två familjer som ska komma överens kan vara jobbigt,
men det har vi inga
som helst problem med, vilket är väldigt skönt. Vi
kände DIG väldigt väl och
älskar DIG oändligt mycket alla 4 och det är bara ditt
bästa vi har för ögonen,
precis som vi hade när du levde. För oss blir det nu en
lång kamp till att
hitta tillbaka till ett normalt liv utan DIG. När jag satt
där på
begravningsbyrån kom jag att tänka på din namnteckning
som alltid fyllde nästan
hela pappret du skrev på, det var din och kompisen Patriks grej
att skriva så
stort som möjligt. Ni hade mycket bus för er ni grabbar!
När du skrev under din
lönelapp likadant fick du vänta en månad på
lönen för att din namnteckning var
för stor. Men det var det värt tyckte du, det var ju er grej
att göra så, även
om det inte uppskattades av lönekontoret. Jag önskar så
att jag kunde få fler
sådana här busiga minnen av dig. Se dig slutföra din
lärarutbildning och
förändra världen som du alltid sa att du ville
(framförallt skolvärlden). Se
dig skaffa familj, spela hockey och bara få skratta ihop med dig.
Ditt skratt
var så härligt att höra. Jag önskar så att
jag fick höra det en enda gång till
och att få en av dina varma kramar. Älskar dig så
mycket att det gör ont i hela
mig.
080818
Igår
var jag och systerIrene
med Alan på Malmöfestivalen och träffade några av
Bastis kompisar och för att
lyssna på Tottes band där. Vilken mysig kväll, med
rundpingis i parken och Uno
spel vid bordet. Bandet gjorde en fantastisk spelning på en
båt i kanalen.
Härligt att äntligen få se er live killar!! Ni kommer
att komma långt!! Att få
vara där med kompisarna kändes jätteskönt.
Önskar så att du också hade varit
där Basti. Men jag vet att du satt där på ditt moln o
kikade på oss, tror nog
att det var du som såg till att Agatha o jag vann över
grabbarna i
rundpingisen. Jag vet att om du hade varit där hade jag fått
storstryk som
alltid när vi spelade pingis, i Uno med för den delen. Oh vad
jag saknar dig
och din tävlingsinstinkt och allt annat som var du min
KÄRLEK, min Bästi
080816
Idag
är det två månader sedan
du försvann från oss. Tomheten och saknaden efter dig
går inte att beskriva i
ord. Vårt liv är just nu en berg och dalbana som vi aldrig
har åkt förut. Vi
tog hit din bätis Alan från London för att
försöka läka med honom. Vi satt och
tittade på filmen från när han var med oss i Italien
när ni var 14 år. Vad lyckliga
ni var där, badade, badade och badade, hela tiden skrattande. Att
ha Alan här
är guld värt för oss, han var ju din bästis sen ni
var små och har varit som en
son för oss i alla år och kommer fortsätta vara det
även utan dig. Han kommer
hjälpa mig att göra en ny hemsida som bara är din och
som kommer bli en
stiftelse i ditt namn för ungdomar som har det jobbigt. När
jag pratar med
kompisarna runt omkring dig ser jag hur många det är som
mår dåligt. Du hade
samma empati för medmänniskor som jag alltid har haft och du
försökte alltid få
alla runt omkring dig att må bättre. Det kan vara en tung
börda ibland att
bära, men man mår bättre av att hjälpa andra.
Jag
önskar så att jag hade
fått höra ditt skratt och höra dig säga en
gång till "snälla mamma killa
mig på ryggen" som var det bästa du visste. Jag saknar din
intelligens,
enorma humor och dina kloka åsikter. Jag saknar dina moves
på dansgolvet och
din vackra sångröst. Dina kramar var så varma och
hjärtliga. Jag gick igenom
lite av dina gamla saker och hittade teckningar som du gjort till mig
där du
skrivit "mamma jag elskar deg mest i hela verden". Jag vet inte hur
jag ska kunna gå vidare utan allt det här. Du var min stora
stolthet och du var
min Bästi. Jag älskar dig så mycket så det
gör ont i hela kroppen.
080808
Efter
en
härlig semester i
Provence är vi nu tillbaka i verkligheten. Att få ta den
pausen är guld värd
för oss. Tusen tack våra älskade kompisar Jo och Hp.
Tusen tack till Maria och
Christer för att ni lånade ut huset till oss. Ni vet inte
hur mycket vi
uppskattar att ni finns i vårt liv, det går inte att
förklara i ord. Våra barn
får gå tillbaka till skolan med några roliga minnen
att berätta om denna
sommaren. När deras fröknar/lärare frågar hur
sommaren varit, kan de berätta om
underbara Aix-En-Provence, om Austin Martin bondbilen de fick åka
och mycket
mer. Vad hade vi gjort om vi inte haft de nätet runt om oss som vi
har?
Nu
är vi tillbaka med allt
vad de innebär. Praktiska saker efter begravningen odyl..
fruktansvärt jobbigt.
Däremot får jag mycket ljusglimtar från Bastis
kompisar via sms och samtal. Vi
kommer att ha en filmkväll här nästa gång Bastis
bästis Alan kommer hem från
England och då ska vi se på alla filmer på Basti. Jag
ser framemot denna kväll
med hela mitt hjärta, ska bli såå mysigt att se
gänget igen och gråta, skratta
ihop. Oj vad han var lyckligt lottad med de vännerna han hade. Jag
önskar så
att han tittar ner på oss och ser hur fantastiskt älskad han
var och hur mycket
vi saknar honom allihop. Ser även framemot och få se
teckningarna han ritade
till sina kompisar för att visa sin kärlek till dem. Att rita
kort och
teckningar för att hylla Daniels och Agathas kärlek på
deras ett årsdag visar
precis hur Bastis kärlek var. Det bästa man kunde ha.
Älskade Basti du är min
Bästi
080723
Denna dagen var den då vi skulle sänka ner din urna i jorden. Din pappa bar dig till gravplatsen och höll om dig hela tiden. Att se denna lilla urna med din långa kropp i var hemskt. Hur kan dina stora fötter få plats i en sådan? Vi satte hjärtan i trädet och tände ljus för dig. Blommor satte vi bredvid i hjärtekruka för att du ska se