Om Sebastian

Min förstfödde son, min stolthet, min Bästi som jag kallade honom är borta. Han var vacker både på utsidan och på insidan. Saknaden efter honom gör så ont. Att försöka skriva ner om honom är svårt för det finns så mycket att skriva, så många minnen och så många som älskade honom, just för att han var den han var. Alltid sig själv, alltid ärlig och stod på sig för sina åsikter. Han var intelligent, allmänbildad och väldigt intresserad av historia och samhällsfrågor. Han ville bli SO lärare och hade sökt in till lärarutbildningen. Han ville jobba på sin högt ärade Österängskola ihop med sin favorit lärare och stora förebild Mats. Han var hockeymålvakten som alltid tillförde laget positiv energi genom sin laganda. Han var den där kompisen som alltid ställde upp för andra. När hans klasskompis blev knivhotad, gjorde han som nog inte många hade vågat göra, han gick emellan för att skydda kompisen. Sebastian hade en självsäkerhet och en inre trygghet som jag hoppades han skulle komma långt med. Han hade en enorm humor och hans skratt smittade alltid av sig. Hans musikintresse var också stort. Många konserter och festivaler fanns i planerna. Bob Hund var hans absoluta favorit och han hade deras logga tatuerad på sitt bröst. Efter studenten bestämde sig Basti för att göra lumpen. Där han trivdes väldigt bra, massor med nya kompisar och många nya bus. Han var så stolt när han kom hem och berättade att han numer var kopral Rönn. Funderingarna på att fortsätta inom det militära fanns där, men läraryrket lockade mer. Hans ledaregenskaper fanns där redan från det han var liten, när Sebastian kom in i ett rum föll alltid ljuset på honom, hans aura drog till sig uppmärksamheten. Hålla tal på bröllop, födelsedagar, studenter var hans grej. Han hade aldrig någon fusklapp utan pratade alltid från hjärtat och gjorde detta med bravur. Kärleken han la i dessa tal gjorde att det aldrig var ett öga torrt i sällskapet. Han hade så mycket kvar och ge, men framförallt så mycket kvar att få av oss. Jag hade kunnat göra vad som helst för att få honom tillbaka här och bara få lägga min kind emot hans bröst och gnugga in det där som jag alltid gjorde. Nu finns där inga kramar att få. Hans liv slutade i "stridsopeln" vid ett träd ensam, utan att jag fick hålla om honom när han tog sitt sista andetag.